En dag att vara krasslig på...

Förändringar o alla möjliga känslor invärtes i veckan. Mycket att hantera och då är det klart som korvspad att Kaosmodern får en släng av förkylning.

När kroppen säger ifrån litegrann finns det två lägen. Antingen att fortsätta "pusha" tills kroppen vrålar åt en och börjar vägra eller också lägga sig platt och vila, vänta in sig. Idag har jag valt det senare alternativet. Pyjamas, tjocksockar o soffläge. Te, choklad och en bok. Känner mig bättre men framhärdar i att ha "krasselskrivit" mig.

Städning och sånt kan vänta tills en annan dag. Var sak har sin tid. Vila och komma ikapp sig är dagens prioritet. Att nöjda sig i soffläge är en konst. Halv-vuxlingarna kommer o går, sitter o surrar en stund och kliver vidare. En bra dag att vara soffliggare. Sköt om er <3

Förändringens vindar blåser...

Kaosfamiljen har fixat köket efter att i 14 år bott med ett seriöst litet kylskåp o låga köksbänkar (alla utom Kaosmamnan börjar vara riktigt långa o Mannen har varit det hela tiden). Så, nu är köket riktigt bra, dock lite svårt att hitta saker än. Källaren är däremot rörigare än någonsin. 14 års samlat köksjox, pyssel o bra o ha saker som vi inte vet vad vi ska göra av än... Men det löser sig väl, försten som flyttar hemifrån får allt joxet. Hm, kanske bäst att inte säga något om det, då flyttar väl ingen någonsin ;-). 

Annars har det varit fotboll på längden och tvären i sommar för Kaosmorsan  Som tränare för ett juniorlag o ett damlag blir det ju lätt så. Kul men för mycket men jag är inte bitter eftersom jag visste att det skulle bli mycket. Sista matchen idag o sen får vi se. I närheten av så här mycket fotboll blir det inte mer i alla fall även om jag skrattat mycket.

1/10 byter jag jobb. Efter att ha arbetat 15 år inom socialtjänsten är det dags för att veckla ut vingarna och flyga vidare. Jag har lärt mig otroligt mycket av varje möte, främst av klienter men även kollegor och samarbetspartners. Skrattat, gråtit, klurat, agerat, funderat och ibland avvaktat. Sjukt mycket smartare nu än för 15 år sedan. Erfarenheter jag har nytta av både privat och kommer att ta med mig till nya jobbet på psykiatrin. Många människor o möten jag bär med mig i hjärtat <3. Det är med stor tacksamhet jag går vidare.

Kaosbarnen, numera ungdomar o halvvuxna, käkar, växer och utvecklas. Fostran är i mångt och mycket slut. Nu ska de allt eftersom ut i livet, fp sina törnar,  kanske komma hem o slicka lite sår och sen ut igen. Lära sig leva med sina förtjänster och brister. Hitta sina vägar. Veckla ut sina vingar och flyga. Som mamma blir det till att hålla tummarna och finnas där om de vill det...

Mannen och jag firar 20 år i år. Vi har hunnit mycket på de åren och hoppas hinna mycket mer men man vet aldrig. Det gäller att njuta av nuet medans det är här <3.

Naturliga förändringar är varje liv är fullt av. De två enda sakerna som är säkert i livet är att allt kommer att förändras och att vi alla ska dö. Resten vet vi ingenting om. Ta varje chans till skratt, förnöjsamhet, tacksamhet och kärleksfulla relationer. Kram på er

Galna maj..

Fotbollen har dragit igång med oanad styrka, jobb och samtidigt final i universitetsstudier och avslutningar på en massa andra vintersaker. Kylskåpet börjar hålla samma temp spm ett aprilväder, mellan - till 18 grader. Galna maj är här.

Mitt i alltihop säger Lillebror, vårt extremt tåliga barn som gick med en stor ros-tagg i foten i en vecka utan att klaga, att han har väldigt ont i magen. 1177, akuten o blindtarmsoperation. Inte mycket som blir viktigt då.

Plötsligt "landar jag rätt" i mina brallor. Fotboll, jobb, universitetspoäng, köksrenovering, krattning och väder må vara. Kärlek trumfar allt. Kärleken till barnen är större än allt man kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi innan. Och tacksamheten över att vi har en galet bra sjukvård där ingen någonsin frågar efter hur vi är försäkrade...

Så njut av livet mina vänner <3

Släkten komma o släkten går

En av de mest kärleksfulla människor jag känner är på väg bort. Morfar Sture. Född i mitten av en ungskock på 11 barn för 88 år sedan. Hildur o Johans allra mest mellersta pojk.

Jämställd o glad, kunde både mjölka, laga mat, diska, fiska o bygga saker. Energisk, finurlig o idérik men störst av allt kärleken. Just nu känns det förstås som om ingen i hela världen kan titta på barn med den kärleken i blicken. Men det klart att vi alla kan.

Sorgligt men naturligt. Och vi får dricka äppeldryck från trädet han planterade och bära honom med oss. Sprida kärleken. Sorg är kärlekens pris, ett pris så värt att betala.

Tacksam över att just Sture varit min kärleksfulla roliga härliga morfar o vi fått ha honom i många år bär vi honom i våra hjärtan. Vi hann säga tack för allt och avslutet var lugnt och fint. Sov gott morfar med det stora glada hjärtat. Kram på er allihop <3

Har Kaosmodern blivit ett trygghetstroll?

Det där med förändring kan ju lekande lätt skrämma livet ur en märker man. I förra veckan var jag i flera faser av Prochaskas förändringshjul. Osäkerhet, gör jag rätt, är det verkligen det här jag vill o kommer jag att klara av det? Ekonomiska, sociala o praktiska hinder radade upp sig. Katastroftankar... Kanske bäst att gå tillbaka till det gamla trygga...

Men, så behöver man vända på medaljen. Vad skulle hända med en utan förändring? Kvar i det vanliga trygga, det som man kan o kanske skulle kunna göra i sömnen. I vilka lägen är stagnation bra? Är inte tanken att man ska bli äldre o mer erfaren o erfaren blir man väl av nya saker, inte samma gamla. Har man varit hm i 20 år eller 1 år 20 gånger?

Jag passerade testet o har tagit mig en bit in i universitetsdjungeln med en grov skiss som karta. Det är ännu roligare att plugga när man är äldre o verkligen vill lära sig saker. Kul att ha litteratur som man är nyfiken på o läsa när man har ett berg av praktisk erfarenhet att fästa det på.

Lustigt i sammanhanget är att en av kurserna jag läser handlar om migration. Jag har samma hus, samma familj, flyttar inte ifrån en enda av mina kompisar o har till o med mitt fasta jobb att gå tillbaka till, ändå blir det småkris att göra en liten förändring. Tydligt är att jag är en 46 årig kvinna som inte är van vid så mycket andra förändringar än att barnen växer. Och så finns det människor som sätter sig o sina barn i gummibåtar...

Så framåt kamrater. Det enda två sakerna som är säkert i livet är att allt kommer att förändras o att vi alla ska dö. Men alla andra dagar ska vi leva o låt oss göra det så vänligt, kärleksfullt o utvecklande som vi kan. Kram på er

Det där med teknik...

Jag har alltid tillhört den där delen av samhället som får hjulen att snurra. Inte för att jag shoppar mycket utan för att jag har talang för att paja saker. Inte ser jag hur saker ska sitta för att fungera heller utan vänder helst saker bak o fram. Så innan jag träffade maken var jag en guldgruva för reparatörer av alla de slag. Kompisar med bara lite syn för det där har alltid kunnat känna sig som stjärnor bredvid mej. Och då har vi inte ens kommit till tekniken och hur dåligt det går ..

Bloggen har blivit 300% tråkigare då jag inte längre kan beordra nya smarta telefonen att lägga ut bilder. Datorn hittar inte längre hemnätet så den är jag rejält osams med.

På jobbet har jag lyckats installera ett program som vill hjälpa mig med "alla mina problem". I praktiken har det inneburit att min vikarie fått skriva ut åt mig då "The trouble maker" tar över varje gång jag ska skriva ut minsta pappersbit. Ifrågasätter dispositionen på enkla brevmallar och ställer en massa andra konstiga frågor om jag verkligen vill göra si eller så. Aagh, get lost problemlösare,  du skapar mer problem...

Universitetsstudier kräver att man går in i ett nytt system. Nya användarnamn o lösenord. Blipp blipp blipp. - Användarnamnet eller lösenordet är fel. Ja men va hurra. Kan man inte få en liten ledtråd? Så att man slipper gissa ihjäl sig bara för att få ut sitt schema? Och vad är det som gör att allt blivit så hemligt? Vem i hela världen kan rimligen vara så intresserad av min litteraturlista så att den behöver vara hemligare än fort knox?

Bara för att meddela skolan att Lillasyster ska till tandläkaren behöver man vara ingenjör numera. Försäljningen till klassresan ska så klart läggas in på nätet med speciella koder. Kanske inte så förvånande att jag säger nej varje gång någon föreslår att jag ska gå med i en klubb med plastkort o nya lösenord för att se sina erbjudanden och inplastad tidning.

På jobbet behöver lösenorden ändras var 3:e månad, gaaah. Min hårddisk är för liten, inte uppgraderad. Lär jag mig ett enda lösenord till kommer jag antagligen att glömma mitt förnamn.

Så med detta i bagaget ska jag idag försöka lista ut hur universitetspluggandet ska gå till. Jag är redan förbannad. Wish me luck. Kram på er

Ibland är det rätt att skolka...

Åkte med sju bussen till den där stora staden där universitetet bor. Tanken var att det skulle vara föreläsning hela morgonen men jag gav upp efter första passet. Känner att min tid är på tok för dyrbar för att jag ska sitta på föreläsning när någon monotont läser innantill o jag försöker hålla mig från att titta ut genom fönstret o längta hem.

Kan tänkas att Kaosmodern med åldern/ erfarenhet osv blir mer o mer excentrisk. Spela roll hur det uppfattas, det är en massa saker jag inte vill lägga min tid på längre o då gör jag inte det. När man passerat halvt 90 behöver man prioritera hårt så att man inte lägger dyrbar tid på trams. Risken är ju stor att tiden framför mig är mindre än den bakom mig. Det innebär att saker som att färga håret, ha osköna skor o bh någonsin, gardiner o heminredning, "relationsspel" o att inte säga hur man vill ha det osv inte längre är acceptabelt i min värld. Riktigt skönt.

Så då är det faktiskt rätt att skolka när föreläsningen är urusel o tre timmars läsning/ blipp på mobilen eller samtal med en kompis skulle ge mycket mer. Föreläsaren får väl låtsas att jag blivit sjuk om hon vill, annars kanske hon behöver göra någon förändring på något sätt. Inte mitt problem.

Ha en fin dag allihop. Kram