Mat och prat...

Hemma efter en mat och prat-rik kväll hos en kompis. Vi var några kvinnor som såg filmen Ångrarna. Klart sevärd. Handlar om två karlar som gjorde könsbyte och sen ångrade sig. Filmkvällen utmynnade i riktigt givande diskussioner om relationer, mens, våld, skolan, heder och livets olika faser. Möten i verkliga livet när de är som bäst.

Det är mycket med det verkliga livet just nu. Veckan har varit full av givande möten. Både med gamla och nya bekantskaper. Mycket prat om Lundsberg. Smart skrivet av Johanna Frändén här. och som om det vore det värsta som kunde hända ett barn att det skulle behöva gå till en kommunal skola? Av allt jag vet om skolor så är det få rektorer som skulle avfärda att någon blivit strykt med strykjärn som ett pojkstreck... Klart att vi alla har vår heder och att hederskultur finns mer eller mindre överallt. Det blir lite värre när kulturen är inbyggd på ett ställe där barn bor hela tiden och när de som höhö:ar "du skulle se när jag gick där" har väldigt mycket pengar och makt... Kanske den värsta sortens hederskultur...

Och så krig. Syrien. Vem kan någonsin får för sig att krig kan krigas bort? Faller det inte på sin egen orimlighet?

Johanna Frändén har skrivit fler läsvärda saker, här bland annat. Måste säga att det är en ynnest att få vara kvinna, bo där jag bor, vara mor till en massa barn och få möjlighet till alla dessa spännande och givande möten. Ha en härlig helg allihop. Kärlek till er alla...

Om...

Mm, ja om man skulle titta riktigt noga inne i vårt sovrum skulle man se att maskeringetejpen runt dörren är kvar sen vi målade om för sisådär 6-7 år sedan. Man skulle också märka att det är olika nyanser på två av väggarna och att vi råkat måla i den andra nyansen en bit in på nästa vägg. Men, eftersom vi har roligare och bättre saker för oss i sovrummet så kunde vi inte bry oss mindre. Det verkar inte vara någon annan som bryr sig heller...

Och om man skulle ta till sig vad ett barn som jobbar på att uttrycka sin ilska verbalt istället för vansinnesutbrott säger skulle man antagligen bli rädd. Det började med att jag förtjänade att bli kräkt på varvid det fanns en viss förhoppning om att jag skulle gäspa just då. Sen skulle det följas upp av att gosedjuren och leksakerna skulle anfalla på de mest gräsliga sätt varvid jag till slut skulle bli överkörd. Dock skulle "klia på ryggen armen" räddas igen när jag låg som en spik i asfalten ute på gatan... Efter en stund framkom det att det fanns ett "faster Ellas fläckborttagningsmedel" som visst skulel läka mina sår och få mitt hår att växa ut igen otroligt snabbt. Sicken tur. Puh, det kan rymmas mycket känslor inne i ett barn och om barnet börjar beskriva dom har det kommit halvvägs till att hantera dom...

Och så tänker jag att om man i förhållandet tvingar varandra att vara vi på alla tillställningar och stolleprov som bara den ena tycker var kul så finns risken att det inte blir så roligt för någon. Det är skönt att veta att man kan vara ett "vi" även om man inte alltid gör samma saker. Dags att börja masa sig till sovrummet med nyanserna och maskeringstejpen. Hoppas att ni har det bra. Kram

Tar du aldrig med dig jobbet hem?

Eftersom jag i jobbet träffar vuxna, ungdomar i barn som har det oerhört jobbigt brukar i stort sett alla praktikanter ställa den frågan. Det finns tydligen någon tanke på utbildningen om att man är professionell om ma l ämnar jobbet på jobbet. "Mitt svar brukar alltid vara detsamma. Klart som korvspad att man ibland tar med sig jobbet hem och även hemmet till jobbet. Vi är ju, hur mycket utbildning o böcker vi än löser, först och främst människor. Om Mannen skulle.dumpa mig skulle.det så klart påverka mitt dygnet.runt. Om barnen har det jobbigt också.

Jag vet inte vem som har kommit på att det ens skulle vara önskvärt att jag bara skulle skaka av mig o stänga av om träffat någon som gråtit en hel eftermiddag, begravt sitt barn eller om jag själv blivit sviken, oavsett om det händelserna varit på jobbet eller hemma .. Sen att jag behöver lära mig att hantera jobbiga saker så att det inte går ut över andra är en annan sak. Det är ändå något som livet, oavsett om vi vill det eller ej, försöker få oss att lära oss. Oavsett var vi jobbar...

Ut ur Matrix...

Sitter på bussen från grannstan. Människor hoppar på och av. Mest kvinnor o invandrare. De andra åker väl bil. Vilsamt är det att åka buss, lite känsla av rymdfärja.Hann träffa modiga brorsan en stund på busshållplatsen. Han bjöd på hamburgare och vi pratade om Matrix.... Den där världen av måsten och borden som vi, de flesta av oss kliver in i på höstkanten. Jobbar en massa för att ha råd att göra en massa kanske egentligen rätt ovidkommande saker...

Brorsan har hoppat av Matrix. Tjänstledig utan lön, a-kassa eller andra bidrag. Ett avbräck, med korta vikariat och kolla upp och försöka fånga alternativen till det fasta jobb han har. I tomrummet händer något. Han konstaterar att många blir stressade å hans vägnar, fru och barn o bara hoppa av hamsterhjulet? Samtidigt stressar vi och bränner jordens resurser. Åker bil överallt, slänger saker som funkar för att? Borde vi inte stanna upp oftare? Vad är det som hindrar oss att kliva ur Matrix?

Nu är bussen framme, färdigfunderat... Kram på er

Men ååååhhh

Omfamna hösten, bah. En sån här morgon är det mycket imponerande att man inte slår sina barn...

Mot omfamnandet av vardagen...

Sista lediga dagen imorgon på en lång sommar. Dags att fösa ihop trasiga vattenpistoler, plastgrunkor och sparkcyklar som dräller runt på gården. Spana in höstens åtaganden och börja packa sig i säng på kvällarna. Läge för att kolla vilka inneblommor som överlevt sommarens ökenklimat. Stuva undan och summera.

Det känns riktigt skönt. Var sak har sin tid och ingenting kan vara för evigt. Hög tid att dra igång vardagen igen och det känns som om Kaosfamiljen är beredd. Mannen och jag konstaterade i sommar att vi definitivt har gått ifrån småbarnstiden. Nu är vi en familj med tonvikt på lite större barn och tonåringar med dess för och nackdelar. Alla kan numera ta sig mat själva och det är bra mycket tystare i huset. Å andra sidan jublar sällan alla åt samma förslag, allt från filmer till vistelser utanför huset kan ifrågasättas och diskuteras. Dessutom har mina och Mannens testunder fått en annan karaktär då sällan alla barnen gått och lagt sig. Däremot kan vi numera få en lång stund efter middagen alldeles själva.

Grunden för att ha ett fungerande storbarnsliv verkar vara flexibilitet. Man tar inte större barn under armen och bär iväg dom men samtidigt är det mycket som underlättas av att man inte behöver rädda dom från att trilla ihjäl sig och att de numera kan resonera om saker.

Imorgon hämtar vi hem Storebror från klassresa. Storasyster har aviserat att hon på grund av fotbollshelgen behöver sova ungefär hela dagen. Lillebror och Lillasyster har både ett stort legoprojekt, en tygvärld och ett pussel på gång. En mamma i en familj med så stora barn kan nog lugnt hitta på något eget. Känns riktigt spännande att se vad hösten har i sitt sköte för Kaosfamiljen. Ooups, dagsatt gå och lägga sig. Blir nog sovmorgon imorgon. Det är också en av fördelarna med att barnen blivit större. Vi kan sova länge utan att riskera att någon gör underverk med majonäs, vitlökspulver och toasprej i köket ;-). Välkomna stora barn och välkommen hösten. Kram på er

Vi vägrar igen...

Efter morgonens konferens har Mannen och jag än en gång bestämt oss. Det må vara att golvet är oerhört brunt, att vi lagar köksluckorna med tejp, att vi har det minsta kylskåpet av alla vi känner och hela köket är lite opraktiskt. Känslan i kroppen och lite inspiration från våra vänner i USA (av alla ställen) som faktiskt bara BOR i sina hus, på riktigt, gör att vi säger nej, det blir inte någon köksrenovering nu heller. Det är skönt att vara så rörande överens. Vi fortsätter hellre med att jobba 75% och ha det lugnt och skönt än att dra på oss byggstök, ta lån och välja lister, kranar, tapetsera och fundera över färger och nyanser...


Och så måste jag få uttrycka min tacksamhet över att få ha så många riktiga möten med olika människor. Möten där det inte är "showen" och ytan som är det viktiga utan människor och relationer. Tack för att ni finns och går igenom mitt liv, både irl och här. Kram på er alla underbara