Om...

Mm, ja om man skulle titta riktigt noga inne i vårt sovrum skulle man se att maskeringetejpen runt dörren är kvar sen vi målade om för sisådär 6-7 år sedan. Man skulle också märka att det är olika nyanser på två av väggarna och att vi råkat måla i den andra nyansen en bit in på nästa vägg. Men, eftersom vi har roligare och bättre saker för oss i sovrummet så kunde vi inte bry oss mindre. Det verkar inte vara någon annan som bryr sig heller...

Och om man skulle ta till sig vad ett barn som jobbar på att uttrycka sin ilska verbalt istället för vansinnesutbrott säger skulle man antagligen bli rädd. Det började med att jag förtjänade att bli kräkt på varvid det fanns en viss förhoppning om att jag skulle gäspa just då. Sen skulle det följas upp av att gosedjuren och leksakerna skulle anfalla på de mest gräsliga sätt varvid jag till slut skulle bli överkörd. Dock skulle "klia på ryggen armen" räddas igen när jag låg som en spik i asfalten ute på gatan... Efter en stund framkom det att det fanns ett "faster Ellas fläckborttagningsmedel" som visst skulel läka mina sår och få mitt hår att växa ut igen otroligt snabbt. Sicken tur. Puh, det kan rymmas mycket känslor inne i ett barn och om barnet börjar beskriva dom har det kommit halvvägs till att hantera dom...

Och så tänker jag att om man i förhållandet tvingar varandra att vara vi på alla tillställningar och stolleprov som bara den ena tycker var kul så finns risken att det inte blir så roligt för någon. Det är skönt att veta att man kan vara ett "vi" även om man inte alltid gör samma saker. Dags att börja masa sig till sovrummet med nyanserna och maskeringstejpen. Hoppas att ni har det bra. Kram

Vi vägrar igen...

Efter morgonens konferens har Mannen och jag än en gång bestämt oss. Det må vara att golvet är oerhört brunt, att vi lagar köksluckorna med tejp, att vi har det minsta kylskåpet av alla vi känner och hela köket är lite opraktiskt. Känslan i kroppen och lite inspiration från våra vänner i USA (av alla ställen) som faktiskt bara BOR i sina hus, på riktigt, gör att vi säger nej, det blir inte någon köksrenovering nu heller. Det är skönt att vara så rörande överens. Vi fortsätter hellre med att jobba 75% och ha det lugnt och skönt än att dra på oss byggstök, ta lån och välja lister, kranar, tapetsera och fundera över färger och nyanser...


Och så måste jag få uttrycka min tacksamhet över att få ha så många riktiga möten med olika människor. Möten där det inte är "showen" och ytan som är det viktiga utan människor och relationer. Tack för att ni finns och går igenom mitt liv, både irl och här. Kram på er alla underbara