Firande, livets ändlighet och Merryl...

45 år men firad som en 100 åring. Mysig middag i lördags med vänner, presenter och en massa blommor. Har ätit tårta i dagarna två och fick en present idag till och med. Massor med gratulationer på facebook, firandet verkar liksom aldrig ta slut :-). Facebook är ett rätt roligt fenomen, människor som man känt och som betytt mycket blir kvar i livet på ett litet hörn. Då jag flyttat runt och haft jobb där man kommit väldigt nära varandra så har jag många människor som har en speciell plats i mitt hjärta.

Och så plötsligt igår kväll ser jag att gammal vän plötsligt inte finns med oss längre. En snäll kille som var med i samma gäng som jag i en annan stad i början av 90 talet. Världens blåaste ögon och ett smittande skratt, drack gärna te och pratade till långt in på natten. Skrev otroligt fina dikter. Två år yngre än mig, inte naturlig alls. Tankarna går till hans familj som blivit lämnade i en outsäglig sorg och kris.

Oerhört sorgligt och de ställer sig på rad alla goa människor som lämnat oss. Samtidigt sprider sig en enorm tacksamhet i kroppen. En tacksamhet över att jag fått nåden att bli 45 och ha en frisk familj, minnen, vänner och människor både som finns fortfarande och som gått genom livet... Att fått ha ynnesten att träffa så många människor med olika levnadsöden är berikande på alla sätt. Det är den här dagen idag vi har och sorgen är kärlekens pris.

Kloka Merryl Streeps citat gäller mer än någonsin idag:
“I no longer have patience for certain things, not because I’ve become arrogant, but simply because I reached a point in my life where I do not want to waste more time with what displeases me or hurts me. I have no patience for cynicism, excessive criticism and demands of any nature. I lost the will to please those who do not like me, to love those who do not love me and to smile at those who do not want to smile at me.

I no longer spend a single minute on those who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. I do not tolerate selective erudition nor academic arrogance. I do not adjust either to popular gossiping. I hate conflict and comparisons. I believe in a world of opposites and that’s why I avoid people with rigid and inflexible personalities. In friendship I dislike the lack of loyalty and betrayal. I do not get along with those who do not know how to give a compliment or a word of encouragement. Exaggerations bore me and I have difficulty accepting those who do not like animals. And on top of everything I have no patience for anyone who does not deserve my patience.”

Det enda hon möjligtvis glömde var att man vid en viss ålder också kan lägga av med osköna kläder och skor, fast den lyxen kanske skådespelerskor inte kan unna sig ;-).

Hoppas att ni har det bra mina vänner <3

Att aldrig underlåta firande...

Livet är en riktigt allvarlig historia. Någon klok har sagt att det enda vi måste göra är att välja och att dö. Eftersom det är på det sättet så behöver man muntra upp sig ibland. Därför ska man aldrig låta bli att sprida glädje, beröm och att fira när det händer roliga saker. Har de senaste veckorna firat min och Mannens 18-årsdag med middag, haft karamellfest på jobbet på grund av oväntat lyckosamma omständigheter och till helgen firar jag halvt 90 genom att bjuda ett gäng kvinnor på middag.

Världen är smockfull av gnäll och tråkiga saker men också många positiva saker. Tacksamhet över det man har så länge man har det. Mig äger ingen och jag äger ingen annan heller, inte ens Mannen eller barnen. De är fria att gå när de vill eller kan. Vi försöker inbilla oss att vi kan styra men egentligen kan vi bara styra över oss själva. Det blir extremt tydligt när Storebror blivit 187 centimeter lång att jag inte kan bära honom någonstans, vi har dock rätt roligt när jag försöker ;-).

Och det där med att fylla år. Förr firade jag bara så där lite. När jag fyllde 30 hade mamma cancer. Mellan 30 o 40 firade jag lite halverst, fullt sjå med barn och jobb. 40 firade jag stort o sen har jag firat mig. Ifjol gjorde jag helt sonika en kvinnomiddag för årets betydelsefullaste kvinnor. Damer där vi utbytt vänskapliga handlingar under året, jättekul. Det tänker jag fortsätta med så länge det känns bra o nu var det dags att bjuda in igen. Ler lite o funderar. Morsan, syrran, svägerskan, Galadriel, lunch-Harriet, Göteborgskan, goagrannen, tränarvännen, integrerskan, häxsystern, moster-syrran, lajvprinsessan, badkompisen, ordförande i brända klubben, blomkamraten, suicid bunnyn, häxvännen, fotbollsmamman, gummibåtsdottningen o sjukvårds antagonisten. En del kan komma, andra inte (och det är nog tur, hade alla tackat ja hade vinte rymts runt pingisbordet) Det går att beskriva alla dessa damer i blandade åldrar med många fler ord. Gemensamt är att jag ler när jag tänker på dom. Det lär bli en kväll av ren kärlek.

Så lev i kärlek mina vänner, njut av det ni har, skratta ofta och fira att det är den här dagen vi har. Kram på er

Debatt i Kaosfamiljen...

Efter att ett antal familjeråd ballat ur har vi nu börjat med mötesordning. Igår röstades Lillebror fram som ordförande för att vi skulle vaska fram matlistan. Till Storebrors förtret blir det 4 av 7 dagars vegetarisk mat.

Följden blev att middagen blev en paneldebatt idag där Storebror tog en hammare och ett grytunderlägg till ordförandeposten. Under debatten som tidvis var het utkristalliserades två partier. Vegetardemokraterna och Kött partiet.

Vd hade ett svårt läge då linsgrytan inte gjort någon större succe´ och en av medlemmarna i paneldebatten definitivt inte lever som hon lär. Att rösta för mer vegetarisk mat då man egentligen i stort sett bara gillar ris genomskådas lätt av meningsmotståndare. Kp:s argument var rätt tunna och innehöll många faktafel, bland annat att världen skulle översvämmas av kor om vi inte fortsatte mördandet.

Debatten böljade fram och tillbaka. Storebror gjorde ett streck i debatten. Voteringen slutade 3-3 så dbatten blossade upp igen. Vd:s argument var tydliga och underbyggda men tyvärr fick vi vika oss i det här läget för det faktum att Kaosfamiljen inte provat ut tillräckligt många vegetariska rätter som är godkända (mat som mer än 3/6 äter). Ny votering som slutade med att vi skulle äta vegetariskt minst en gång i veckan och Vd fick vi igenom att vi bör prova ut fler vegetariska alternativ och ha som målsättning att äta mindre kött.

Och jo, det är ju så politik fungerar. Tagande, givande och så löser man det så att det blir så bra som möjligt för de flesta. Riktigt kul att träna mötesteknik med barnen. Verkligen en utmaning att alla ska vänta på sin tur i talarlistan och att man då också behöver komma ihåg de smarta saker man hade tänkt säga.

Hoppas att ni har det bra allihop <3

Hastar-höst...

Hösthjulen har verkligen börjat snurra nu. Så fort så att vi inte riktigt hinner med alltid. Springer hit och dit. Missade Lillasysters fotbollsavslutning förra tisdagen. Ett litet mail om att det blev en timme tidigare som skulle ha varit läst förstås och vips blev det varken glass eller föräldramatch.

Lillasyster blev förstås arg o besviken. Dock behöver det nämnas att det finns värre saker som kan drabba en 10-åring. Som många andra saker som "händer oss" i det här landet så är det inte en krigshändelse, inget hon lär ringa Bris för eller gå till psykolog för som vuxen. Lite synd bara, ingen större fara...

Faktum är att många av de saker vi springer för inte är krigshändelser, en del saker som vi stressar över är redigt självförvållade prylar som vi skulle kunna strunta i. Vi har mat på bordet o flera av oss skulle lätt kunna ge bort minst en tredjedel av vår garderob o hälften av våra filtar utan att riskera att frysa en sekund i vinter. Och precis som Jenny Strömstedt så klokt skriver här så är det mycket av det vi funderar på som inte är livshotande. Här sätter Britta Svensson fingret på något, vilka är våra måsten? Läge för att lugna ner sig i hastar-hösten. Dags för en brasa och tjocksockar.

Livet är inte en Facebook tävling. Det handlar om att leva ett liv- inte vinna ett krig. Kärlek till er alla <3

Var vänlig vänta...

Barn-Barda pågår... 5/6 av Kaosfamiljen har gått all-in på ett lajv. Vi syr alvklänningar, ringbrynja och hobfötter samt snickrar allsköns olika galna tingestar i markfrigolit. Fånigt kul men en ren lyx att ha ett liv där man har möjligheten att leka även som vuxen. Det är baske mig inte alla runt om i världen som har den chansen. För många är livet bra mycket allvarligare än så. Kram på er

Varför inte bli lite normal?

Ibland tänker jag att det vore extremt skönt att vara lite mer vanlig. Klockan är halv tolv på natten. Kaosmodern kokar saft och bygger en alvkappa, samtidigt som hon bloggar. Man undra jättemycket över eventuell diagnos och varför inte bara bli normal då man sätter sig och bloggar när hela köket är saftprickigt och alvkappan är halvklar...

Det är bara att förlika sig med att det är så jag funkar (eh, arbetar menar jag). Lite så där allt eller inget. När det är Barda helg nästa helg och jag fick ut hela Kaosfamiljen och bärga bär i trädgården så blir det så här, massor på en gång. Med ett positivt sinne som ständigt ropar heja, det här kommer att gå utmärkt, måste jag säga att jag är sjukt tacksam över att jag inte är händig. Då hade jag väl börjat riva väggar istället för att koka saft. Det skulle kräva ett enormt arbeta för mig att bli en vi-gör-en-sak-i-taget-människa. Det finns fördelar med att vara så här också så det är bara att nöjda sig helt enkelt, le lite och leva med sig...

Hoppas att ni har det fint och att ni också kan le åt era galna egenskaper. Kram

Krisen kan göra världen vackrare

När bilderna av flyende familjer o döda barn sprider sig blir det orimligt att värja sig. Funkar inte längre att säga att vi borde hjälpa dom på plats. Vi, som inte låter barn stå vid en bäck utan flytväst, förstår att det verkligen finns en anledning till att man sätter sina barn i risiga båtar på öppet hav för att komma bort.

Tacksamheten över att vi bor tryggt, har mat på bordet osv sköljer över oss. Det känns obekvämt att se men förhoppningsvis innebär det att vi börjar tänka på vad vi, som har det så bra kan göra, även om vi inte känner varandra. Det är det enda som möjligtvis kan vara positivt med de krig o katastrofer som driver människor ifrån sina hem. Om det föder solidaritet o medmänsklighet kan det rädda oss alla, inte bara flyktingar utan även vi européer, som i stort sett har allt men ändå är förvånande missnöjda, gnälliga och deprimerade. Alla kan göra något, dela med sig av överflöd, hjälpa någon med språket eller skicka lite pengar. Många har vaknat och det är så vackert. Det här, det här och det här till exempel. Alla behöver hjälpas åt och det glädjer mig mitt i allt det tragiska som händer att det förhoppningsvis blir lite mer otrendigt att slänga sig med Sverige demokraternas slagord och åsikter bara för att man haft turen att födas på rätt ställe vid rätt tidpunkt (1,5 miljoner svenskar emigrerade från 1840 och fram till 1:a världskrigets början).

Att ge hjälp till någon utan att få något direkt tillbaka är en kärlekshandling som också gör gott inuti en själv, båda vinner. Ju fler kärlekshandlingar, win-win situationer, desto bättre värld får vi och det börjar med mig. Ha en trevlig helg. Kram på er allihop <3