Hastar-höst...

Hösthjulen har verkligen börjat snurra nu. Så fort så att vi inte riktigt hinner med alltid. Springer hit och dit. Missade Lillasysters fotbollsavslutning förra tisdagen. Ett litet mail om att det blev en timme tidigare som skulle ha varit läst förstås och vips blev det varken glass eller föräldramatch.

Lillasyster blev förstås arg o besviken. Dock behöver det nämnas att det finns värre saker som kan drabba en 10-åring. Som många andra saker som "händer oss" i det här landet så är det inte en krigshändelse, inget hon lär ringa Bris för eller gå till psykolog för som vuxen. Lite synd bara, ingen större fara...

Faktum är att många av de saker vi springer för inte är krigshändelser, en del saker som vi stressar över är redigt självförvållade prylar som vi skulle kunna strunta i. Vi har mat på bordet o flera av oss skulle lätt kunna ge bort minst en tredjedel av vår garderob o hälften av våra filtar utan att riskera att frysa en sekund i vinter. Och precis som Jenny Strömstedt så klokt skriver här så är det mycket av det vi funderar på som inte är livshotande. Här sätter Britta Svensson fingret på något, vilka är våra måsten? Läge för att lugna ner sig i hastar-hösten. Dags för en brasa och tjocksockar.

Livet är inte en Facebook tävling. Det handlar om att leva ett liv- inte vinna ett krig. Kärlek till er alla <3

Man kan inte hinna allt...

Någon skörd av galna grönsakslandet har inte hunnits med i helgen. Ensamstående och med en rad andra projekt så blir det lätt så. Och allt eftersom kom jag som den ensamma diktator jag varit på lite annat som jag borde pyssla med också. Kul och härligt men rätt fullt upp och jag hade planer för mycket mer som jag inte hann... Alla helger har lika många timmar så det är bara att känna sig nöjd man kan inte hinna allt...

Mannen är bortrest och jösses vad jag saknar honom. Nog för att det är han som brukar ha koll på när soporna ska ut och en massa andra praktiska grejjer men det är inte det. Att vara ensamstående i Kaosfamiljen är inte så svårt numera. De praktiska prylarna ordnar man ju rätt lätt när man inte har någon som kan misstänkas trilla ihjäl sig under tiden, större barn kan ju till och med hjälpa till litegrann om man ber väldigt snällt.

Det praktiska ordnar sig, det är själva HONOM jag saknar. Mannen, vännen och lekkamraten sedan strax femton år tillbaka. Förunderligt hur det kan kännas som både kort tid och jättelänge samtidigt. Flera jobb, fyra barn, ett par skrotbilar och ett hus senare. Till helgen ska vi iväg och utvärdera, fundera på om det blir 15 år till. Från min horisont är det ingen tvekan. Har man hittat Mannen, vännen och lekkamraten ser man fram emot att åldras tillsammans.

Imorgon kommer han hem, det ska bli en fröjd. Imorgon kväll blir det nog stor tekopp med massa prat om allt som hänt. Måste ju försöka "hänga med varandra lite". Nu tänker jag fixa lite disk, surra lite med Storebror och betala lite räkningar. Sköt om er. Kram på er