Vårflod...

Efter en rejält hektisk dag på jobbet tar fritiden vid... Hemma 17.35 och klockan 17.45 skulle Lillasyster ha samling för sitt livs första fotbollsmatch. Spagetti och köttfärssås stod på menyn men Storebror som hade hjälpardag hade inte lagt ett finger på någonting. Fräste lite och körde igång med nudelkok. Tjoho... Hon blev bara lite sen Lillasyster, fast på tok för sen för att hon skulle känna det ok. Förlåt, förlåt och ja men kom igen nu då... Lyckospark ;-)

Träning med Storasyster 18.00. Frågor om fredagens träningsläger (fredag, hm få se nu, jaha fredag... Det är ju bara tisdag än, hur ska jag kunna veta något om fredag? Ring 118800, de svarar ju på allt kändes det som jag hade lust att svara). Hem och så berättar Mannen att Lillebror har uppvisning med gitarren imorgon. Hoppsan då, ungefär samtidigt som Storasysters föräldramöte... och var det inte imorgon vi skulle vara sena hem från jobbet båda två eller i alla fall någon av oss? Och de eländiga lapparna till Lillasysters kalas har vägrat dela ut sig och ligger fortfarande mitt på köksbordet.

Torsdag, ja just ja, det är ju då hon fyller år? Barnkalas på lördagen? Ingen av de dagarna finns på kartan än... Under vårfloden får man ibland tänka en halv dag i taget... Just idag känns det som att Mannen och jag är som två flytande korkar i Storforsens vårflod... Imponerande massa vatten som flyter fram med otrolig fart men kanske lite väl häftigt... Lite svårt att kommunicera och komma ihåg saker i allt bruset också... OM vi skulle göra en att göra lista blev den magsårslång så det gör vi inte. Inte läge att försöka få något helhetsgrepp. Vi kämpar på och försöker förlåta oss när/ om vi inte alltid får ihop allt... Så fort vi får tid över behöver vi ta igen oss, inte planera... Solen kommer att gå ner idag och upp imorgon oavsett. När man forsar i vårflod behöver man först och främst andas :-).
Kram på er

Väntsam och vänsam...

På väg från kompis började Lillasyster och jag leka med ord. Ordet väntsam kom Lillasyster på och det känns som ett trevligt ord. Någon som väntar in en, troligtvis en vän. Någon som är väntsam bryr sig om, mysigt.

Runt Kaosmodern verkar vårfloden ha slagit till, det händer hur mycket som helst. Många saker skärskådas och vissa saker kan tänkas svepas iväg. Bland annat en person som jag upptäckt inte är det minsta vänsam (inspirerad av Lillasysters ordlek blir jag lite full i skratt). Nåja, när vårfloden flödar drar den gärna med sig saker och då blir det gärna sånt som inte är så välrotat och givande.

Jag är verkligen inte för slit och släng, framförallt inte i relationer men livet är sånt ibland. Ingenting kan vara för evigt. Somliga människor finns med en över tid, andra möten är kortare. Man lär sig något av alla man möter. Tacksamheten över tiden som varit finns där. Tänk så många livslektioner man fått. Kram på er

Tonåringar, livet och vårflod

Kanske kommer jag att ångra att jag skriver detta men hittills så gillar jag verkligen trasslandet, disskuterandet och argumenterandet med tonåringen och nästan tonåringen. Faktum är att jag tycker att det är roligt att få svar på tal och gnabbas i olika frågor. Höra de blivande vuxna relatera till andra och varandra. En ynnest att få hänga med lite i utkanten på deras träningsläger inför sitt egna vuxenliv. Jag tycker om att vi som provar oss fram och liksom driver med varandra lite...

För någon dag sedan skulle "vi" tvätta Storebrors keps och vips stod han där med händerna i tvättbaljan i full färd med att lära sig handtvätta. Dagen före handlade vi skor och förhandlade. Jag bestämde att jag lägger 500:- på ett par skor. Köper han DC skor eller något sånt får han lägga till, köper han billigare får han pengarna som blir över upp till 500:-. Killen konstaterade nöjt att han är en person som faktiskt kan tjäna på att köpa skor... Just nu googlar han på nätet om hur mycket pengar i månaden en 14 åring bör ha. Jag ser fram emot diskussionen. Jag har heller inga problem med att det ser helt annorlunda ut när jag kommer hem än det gjorde när jag for. Livet ska vara sånt tror jag.

Möjligtvis är en av anledningarna till att jag med lite skräckblandad förtjusning går in i tonårstiden med barnen att jag inte har så mycket emot att saker förändras, blir som de inte varit och lite hipp happ. Min trädgård är också efter samma princip. Jag sätter ner olika plantor och lökar och sen blir det lite som det blir... En ständig process där jag ingalunda är chefen. Jag är bara en liten liten del i det hela. På något sätt ordnar det sig ändå eller inte. Förhoppningsvis blir det så med tonåringarna till slut också. Har just läst Anna Gevaldas Jag älskade honom och där konstaterade hon att livet är på något sätt är starkare än vi... "Män och kvinnor som har torterats, som sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussar, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar." Vi är pyttesmå och livet är stort och med en enorm kraft. En tanke som både är förfärlig och förtröstansfull men mest förtröstansfull tror jag. Som vårfloden hittar livet sina vägar :-).

Kram på er