och på ett barn märks det ofta tydligt. Finns inte ett uns av energi till att resa sig upp och gå hem. Benen är som spagetti och rösten gnällig. Orättvist, orkar inte, vill inte och varför ska jag alltid /får jag aldrig är vanligt förekommande ord. Allsköns olika olösliga problem tornar upp sig och ingenting kommer någonsin att bli bra igen.
Ibland händer det mig som vuxen också men det märks på lite annat sätt. Vi vuxna är mer väluppfostrade än att vi slänger oss på golvet. Känslan är nog densamma, det har blivit för mycket. Ordvalen är när jag tänker på det slående lika. Man slänger sig med ord som alltid och aldrig, orättvist. Hittar problem överallt och börjar hacka på sina närstående. Precis som Lillasyster när hon ligger på badhusgolvet kan man ha rätt i sak men problemet är att bränslet är slut. Man går på tomgång, behöver tanka...
För barn kan det räcka med att sova, äta och ta det lugnt. Hur tankar vi vuxna? Svaret på den frågan är lite knepigare. Individuellt... Och när man börjar svänga sig med ord som alltid och aldrig borde det vara en varningssignal så att man stannar upp och tänker vad är problemet egentligen och vad behöver jag. Kanske är problemet inte ens mitt... I en familj är det lätt att trassla in sig och inte veta vart jag slutar och den andra börjar. Om Mannen är kinkig är det inte mitt problem utan hans som han får lösa. Om något av barnen har tråkigt, tvingas lämna tillbaka Harry Potter talskivan innan den är färdiglyssnad, har smutsat ner sina favoritbyxor eller vill bada mer när badhuset stänger är inte heller mina problem. Att bära problem åt andra blir otroligt tungt eftersom man egentligen inte kan göra något åt dom.
Så mitt uppdrag är att hålla koll på min bränslemätare och se till att tanka medan tid är. Tanka gör jag genom att ha roligt i vardagen och sticka hemifrån ett par timmar med kompisar ibland. Det är skönt att vara bara mig själv för en stund, inte varken mamman eller yrkesmänniskan. När jag kommer hem är jag som ny, kärleksfull, säger inga aldrig eller alltid med gnällrösten. Ofta har jag till och med fått perspektiv och kan diskutera lite konstruktivt. Berätta, hur tankar ni Bloggvänner?
