Förhoppningsvis har vi tid...

Hur har du tid med fyra barn frågar folk ibland. Tid? Det är väl egentligen inga större problem, tid är ju något som alla har. 24 timmar på varje dygn som vi kan bruka på extremt många olika sätt. När jag tänker på saken så blir jag lite förvånad över hur vi funkar. Springer runt och försöker snabba oss. Klagar på att vi blir slitna om om det värsta vore att man blir lite trött och sliten ibland. Som om det var meningen att man ska vara pigg resten av livet?

Livet är att röras och beröras. Skratta, gråta och brottas. Möta människor och stråla mot dom, se att de strålar tillbaka. Känna det man känner och vara det man är. Låta andra känna det de känner och vara de de är. Tror vi att vi kan köpa lycka, operera oss till skönhet, träna oss till harmoni och hinna allt är vi fel ute. Livet är ingen tävlign och det är inte meningen att man ska hinna allt och dö helt oförbrukad. Att prioritera för att sen leva med de prioriteringar vi gjort. Göra "måstesaneringar". Förändra det som tar energi på ett dåligt sätt. Som Anna Kåver säger, sluta kriga med oss själva och varandra. Tid är det enda vi har och vi vet inte hur mycket. Elisabet Jönsson är en klok kvinna som inspirerar till att reflektera över livet.

Livet är också att hitta en plats där man kan bidra till världen på något sätt. I veckan har jag pratat med en man som efter ungefär 35 års missbruk och kriminalitet mirakulöst hittat en plats i tillvaron där han bidrar i samhället. Riktigt häftigt. Som jag ser det ska vi alla helst vara rynkiga och slitna men nöjda med de flesta av våra prioriteringar när vi dör. Dags att nyttja tiden, hitta ett barn att stråla mot, sticka ut på en liten cykeltur eller något annat upplyftande. Livet är här och nu. Tacksamheten sköljer över mig. Tack för att ni finns också. Kram