Ibland är det bästa man kan göra att tröstäta lite...

Jodå, Mad May och mitt i allt det så börjar ett barn "lagga" lite. Liksom fastnar i vinkelvolten. Det händer olika barn olika ofta och med olika saker. Det går liksom i skov. Och jösses så svårt det blir. Lätt att börja bråka med varandra som föräldrar och den enklaste sak i världen att i dessa lägen också låsa fast sig rätt ordentligt och tänka att så här kommer vi att ha det resten av våra liv.

Ett litet problem är att det bästa man kan göra inte är mer av det man gör. Oavsett om det är att tjata, följa efter med frukt, muta, prata med fröknar, intriga med barnens kompisar, hota, jamsa runt för att slippa utbrott, googla diagnoser, sms bomba eller vad konstiga saker man än håller på med så är det bäst att bara sluta. Ge upp och låta bli bara men det är lättare sagt än gjort. Oftast vet man om hur man borde göra men man kan inte hjälpa sig.

Ibland är det bästa man kan göra för vissa problem att släppa dom rätt ner på golvet och tröstäta lite helt enkelt. Eller släppa dom och göra något annat, roligare. Ta sig en cykeltur. Prata med en kompis eller kanske gräva lite i trädgården. Så, nu tänker jag göra popcorn. Eller hm, så fort Storebror och Storasyster gått och lagt sig :-) Livet är ju som sagt större än oss och det handlar om att leva ett liv- inte vinna ett krig. Kram på er

Förhoppningsvis har vi tid...

Hur har du tid med fyra barn frågar folk ibland. Tid? Det är väl egentligen inga större problem, tid är ju något som alla har. 24 timmar på varje dygn som vi kan bruka på extremt många olika sätt. När jag tänker på saken så blir jag lite förvånad över hur vi funkar. Springer runt och försöker snabba oss. Klagar på att vi blir slitna om om det värsta vore att man blir lite trött och sliten ibland. Som om det var meningen att man ska vara pigg resten av livet?

Livet är att röras och beröras. Skratta, gråta och brottas. Möta människor och stråla mot dom, se att de strålar tillbaka. Känna det man känner och vara det man är. Låta andra känna det de känner och vara de de är. Tror vi att vi kan köpa lycka, operera oss till skönhet, träna oss till harmoni och hinna allt är vi fel ute. Livet är ingen tävlign och det är inte meningen att man ska hinna allt och dö helt oförbrukad. Att prioritera för att sen leva med de prioriteringar vi gjort. Göra "måstesaneringar". Förändra det som tar energi på ett dåligt sätt. Som Anna Kåver säger, sluta kriga med oss själva och varandra. Tid är det enda vi har och vi vet inte hur mycket. Elisabet Jönsson är en klok kvinna som inspirerar till att reflektera över livet.

Livet är också att hitta en plats där man kan bidra till världen på något sätt. I veckan har jag pratat med en man som efter ungefär 35 års missbruk och kriminalitet mirakulöst hittat en plats i tillvaron där han bidrar i samhället. Riktigt häftigt. Som jag ser det ska vi alla helst vara rynkiga och slitna men nöjda med de flesta av våra prioriteringar när vi dör. Dags att nyttja tiden, hitta ett barn att stråla mot, sticka ut på en liten cykeltur eller något annat upplyftande. Livet är här och nu. Tacksamheten sköljer över mig. Tack för att ni finns också. Kram