Om skoltrötthet och att snabbt välja yrke...

Ikväll fanns chansen. Syskonen trassel och tov (Lillebror och Lillasyster) sa plötsligen ja till att bli klippta. Då gäller det att inte vila på hanen utan köra igång omedelbums. Sagt och gjort. Kaosmodern tog den vassaste av de slöa kökssaxarna och körde igång. Oj oj oj, det bara flög hår i frisersalongen.

När jag stod där och klippte mitt andra offer kände jag först stor oro för att jag skulle råka göra en riktig trollklippning då beställningen var att klippa av en massa hår. Sen blev jag nästan rörd. Tänk vilken tur att jag inte hade bättre betyg i nian. Då kanske jag hade kommit in på mitt förstahandsval till gymnasiet, ödes elände. Jag valde nämligen frisörlinjen i första hand. Anledningarna till att jag valde det var nog två om jag minns det rätt. Det ena var att jag klippt några killkompisar i högstadiet och tyckte att det var rätt kul. Värsta hockeyfrillorna men de var jättenöjda. En av dom vet jag att jag sa till att han inte skulle få säga att det var jag för han skulle ha så kort uppe på. Sen sa han det till alla på pin tji så jag fick klippa fler. Den andra anledningen var att den linjen inte fanns i stan och då hade jag blivit "tvungen" att flytta 13 mil bort och bo själv. Jippie!

Jisses Amalia vilken flax man har som var aningens skoltrött i högstadiet. En sak är säker, livet skulle ha kullrat åt helt annat håll om mina betyg hade räckt. Ni vet om om hade varit ;-). Jag känner mig till exempel rätt övertygad om att det hade blivit ett otroligt dåligt yrkesval eftersom jag inte tror att jag känner någon kvinna och näppeligen någon karl som är så oerhört ointresserad av hår som jag är...

Så nej, jag tror inte att livet är över om man inte får strålande betyg. Jag tror inte att man ska välja för resten av livet när man väljer till gymnasiet och tur är väl det. Man vet inte allt om sig själv och sina talanger och begränsningar när man är 15 år. Påminn mig gärna om detta när mina barn ska göra sitt "livsavgörande" gymnasieval eller om jag gnäller på att någon är skoltrött. :-) Vad hade ni för planer när ni var 15 år och har de slagit in?
Kram på er allihop
Ps. Jag har ringt släktens "riktiga" frisör som ska komma och jämna till kalufserna lite me på riktigt någon dag...Ds

Tillbaka i skolbänken...

Var till Storasysters klass en stund på förmiddagen. Högstadiet. En nostalgitripp där jag ler och konstaterar att världen är sig lik. Det kråmas, sminkas, puttas, retas och skrattas. De flesta går till skolan för att träffa kompisar och för att kika lite på de där andra, det andra könet. Det är inte 22 tomma burkar som ska fyllas med kunskap som sätter sig i skolbänken på NO:n. Det är en hel bunt unga människor med huvuden fyllda med tankar på annat och kroppar som bara vill röra på sig. Som det brukar vara alltså och Björklund får säga vad han vill, jag tror inte att det skulle hjälpa med mer betyg och piska på elever/ lärare/ föräldrar/... Det bara är så...

Och på tal om kunskaper så pratade vi gymnasiet på jobbet för någon dag sedan. Jag vete fåglarna om jag lärde mig något så där hard-core kunskapsmässigt i gymnasiet. Däremot hade jag oerhört intensiva år och lärde jag mig EXTREMT mycket om livet, relationer, vänskap, kärlek, svek, känslor och människor. Saker som jag har haft bra mycket mer användning av än skillnaderna mellan rosenkvarts och fältspat. Stenar kan jag googla fram när jag vill. Livskunskapen fick jag inga betyg i men oj vad det har hjälp mig i livet framåt.

Jag tänker att det är mycket kunskap (framförallt i nuvarande it samhälle) som man inte behöver men att den gamla vanliga livskunskapen aldrig någonsin kommer att gå ur tiden. Jag träffar fortfarande nya lärare och får nya lektioner och hoppas att jag ska fortsätta utvecklas i ämnet livskunskap. När jag tänker på saken tycker jag nog att det viktigaste med den traditionella skolan är att man lär sig att söka fram kunskap, tycka om sig själv och andra och att klara sig socialt. Vad tänker ni om det?