Packnings haveri...

Kaosfamiljen har en lång tradition av packningshaverier. Tidigare packade två, två bråkade, en packade upp saker snabbare än packarna packade o en bröt ihop. Allt tog till följd av detta ungefär en miljon år.

Det är fortfarande spännande hur sena vi ska bli, beroende på vem som bryter ihop, vem som glömt gå på toa men mest beror det på någons förmåga att virra runt som en äkta höna.. Gjorde haverikommissonen en utredning skulle Kaosmodern åka på dryga böter.

Å andra sidan brukar vi räddas av att effektiva familjen än så länge är snäppet hungrigare än vi så de brukar vänta in oss... För o nackdelar med sin personlighet, å ena sidan är jag packningsineffektiv, å andra sidan brukar jag ha roligare än det vuxna genomsnittet på en äventyrs/ busresa, som den vi ska på nu. En människa kan inte ha allt. Ha en fin vecka allihop, kram

Tur med integrerare...

Härligaste brorsan och syrran med familjer i mammas och pappas stuga. En hel flock kusiner som dräller i kanoter och runt ute och inne i husen. Mat och fika på längden och tvären förstås. Dock inte så många blöta handdukar och badkläder i år då vädret inte riktigt inbjuder till långa storbad.

Däremot blir det långa samtal om ursprungsfamiljer, nya familjerna och olika kulturer. För så klart har varje familj sin kultur som beror på antal barn och personligheter på både vuxna och barn. För och nackdelar med de gamla familjerna och rollerna och svårigheter att integreras i "nya" familjer. Riktigt intressanta diskussioner som kan hålla på till långt in på nattkröken.

Vid våfflorna i hembygdsområdet pratade en herre om sin hemby, att hans familj var utbyssare (inflyttade) och att det fanns några betydelsefulla och fantastiska integrerare i byn. Hulda som bjöd på bullar, han som klippte alla och de viktiga personerna som började prata. Människor som bjöd in, gjorde att man kände sig välkommen och hjälpte till så att man kom in, i byn även om man var inflyttad.

När Kaosfamiljen flyttade till det här lilla samhället var det effektiva vännerna som var våra största integrerare. Plötsligt hade vi någonstans där vi kunde fira valborgs och några att låna/låna ut saker till. Genom effektiva vännerna lärde vi känna andra och kände oss snabbt som en del av samhället. När man kommer till ett nytt ställe handlar det om att ha lite flyt med sammanhangen och det hade vi då vi "kom in under riktigt trevliga integrerares vingar". Faktum är att vi fortfarande umgås, när vindar/ fotbollsmatcher/ simträningar/ karateträningar osv är i gynnsamma lägen (läs vissa storhelger).

Så, när man kommer till ett nytt jobb/ ställe/ familj så handlar det om en själv förstås men också om man har lite tur med att träffa på en bra integrerare för att man ska känna sig välkommen. Ingen människa vill vara en ö. Känner mig enormt tacksam över att jag vid mina flyttar oftast hittat integrerare och att jag varken haft språkliga bekymmer eller något större avvikande utseende.

Kanske läge att kolla hur svågern, svägerskan och Mannen upplevt oss som integrerare till vår ursprungsfamilj ;-) Ha en trevlig vecka kära ni. Kram

Väder och hat...

På tåget norrut och satt jag och slötittade på facebook. Varannan uppdatering handlade om väder som mina vänner drabbats av. Kyla och regn. Dock blir jag inte nämnvärt oroad över vännernas säkerhet då 100% har tak över huvudet att tillgå. Antar att de snart börjar läsa bra böcker, spela spel med barnen, förkovra sig om alternativa bränslen eller anmäler sig till segelkurs (om det engelska vädret fortsätter), lägger pussel, går med i Unicef eller bara tar på sig tjocksockarna och slappnar av. Semester är en rättighet (om man har fast jobb), sol och värme under semestern är det inte.

I mitt facebookande snubblar jag över en delning där Zara Larsson beskriver vad hon menar i punktform. Jag förstår hennes ilska. Alla unga tjejer (egentligen alla människor i alla åldrar) borde vara upprörda över dessa försnävande mögliga könsfrågor. inget konstigt alls. Vad som däremot är konstigt är att många människor ägnar sig åt att hata denna modiga tjej (och fler kvinnor och män) som faktiskt har tänkt till.

Jösses... Vad hade vi själva uträttat när vi var 17 år och vad uträttar hatarna nu? Borde det inte var läge att hatarna snöar in på ett instrument/ bli vegetarianer/ klurar ut hur vi ska lösa världssvälten/ resursfördelningen / planterar var sitt träd eller något annat samhällsbyggande istället för att dissa en 17 åring.

If life gives you lemons, make lemonade. Får vi en riktigt eländig sommar kanske någon kommer på något finurligt som gör att antalet goda ideer i Sverige börjar öka snabbare än antalet fall av hudcancer ;-). Ha en trevlig helg på er, oavsett väder <3

Dagar bortom ord

16 år senare möts vi, en gammal vän o jag. Mycket vatten har flutit under broarna men vi känner igen varandra. Åker racerbil, skrattar, badar i havet, äter o pratar från morgon till kväll. Livet har varit tufft mot henne men hon är sig lik. Häftig, rolig o klok.

Dagar helt bortom ord. Så där så att man blir glad över att hon fortfarande finns o bitvis full i skratt o nästan lite rörd över att vi, hur livet än har krängt o vänt så har vi ändå landat med fötterna på ungefär samma spår. Viktiga prat om livet, sjukdomar, relationer, döden, vänskap o sammanhang.

Träffade också hennes fina son som gjort samma resa som henne fast på ett annat sätt då han är en ung man som går gymnasiet o som ska ut i livet. Göra egna såna där galenskaper som vännen o jag gjort o skrattade så mycket åt...

När jag sammanstrålade med Mannen o barnen blev det lite berättelser förstås men det mesta går inte beskriva. Mest bliv det nog att jag strålade med ögonen o konstaterade att jag haft det riktigt bra.

Tänker att det på ett sätt är ett problem här i världen. Dagar bortom ord, goda stunder o rena relationer behöver man sällan orda så mycket om. De bara är. Kruxet är attman verkligen behöver jobba för att kunna bära med sig dom... Som om vi vore födda eländesforskare. Jag tror att jag är ganska bra på att bära med mig stjärnstunderi hjärtat men jag tror att det alltid är något att tänka på så att man inte tappar bort det.

Hoppas att ni också får gott om stunder bortom ord i sommar. Kram på er

Det var en gång ett barn...

Varit på fotbollscup med fotbollstjejerna i helgen med allt vad det innebär. Mycket fotboll men också fotsvett, skratt, gråt, kamratskap o bus.

19 stycken personligheter som mina kollegor o jag har förmånen att få låna ibland. Ett "byalag" som inte elitsatsar utan vill behålla tjejerna i fotboll så länge som möjligt. Det gör att det verkligen är häftigt att vara tränare. En del av tjejerna har jag varit tränare till sen de var sex år. Fokus varierar, ibland är det fotboll, andra gånger är det moppekort, godis o killar men personligheterna består.

Hon som slängde fotbollsskorna o aldrig mer skulle spela fotboll när hon var sex år gör det ibland fortfarande ( om än mindre ofta) men hon tillför massor med energi på planen och som tur är finns det andra som behåller lugnet nästan oavsett vad o sliter i det tysta.

(Här skulle det vara en bild med citat från Sara Lidman, men telefonen vägrar. "Hon var som en naturkatastrof, hjälpligt överdragen med människohud")

I laget behövs alla sorter, griniga, snälla, snabba, eftertänksamma, rigida, flexibla,tävlingsinriktade, godmodiga, relationsinriktade, planerande o såna som tar allt som det komner. Det är upp till oss tränare att i diskussion med tjejerna o varandra nyttja personligheterna på olika platser så att det blir bäst för hela laget.

Och det gäller väl egentligen överallt. Vi behöver jobba med våra personligheter istället för mot. Inte önska att en ska vara lite mer som grannen utan glädjas åt sina styrkor o egenheter. Fråga sig hur kan jag bidra till samhället med mina förmågor? Lek med tanken att alla människor föds med ett uppdrag o att vi är som gjorda för att kämpa. " Det var en gång ett barn som föddes på precis rätt plats i precis rätt tid med de förmågor som krävdes för att klara av sina uppdrag"..

Livet är här o nu. Framtiden vet vi ingenting om. Ta hand om er, var än ni är. Kramser

Om det där med oro...

Pratade med e kompis om det där med oro idag. Det där ni vet, som människor som tycker om andra människor så lätt kan ägna sig åt. Något man med jämna mellanrum behöver lära sig att hantera igen...

Tänkte att jag är en rätt garvad 4 barns-morsa. Vid middagen pratade vi om döden en stund. Vad som skulle hända barnen om både Mannen och jag dog. Sen gick jag ut på facebook och fick se en delning om att en tjej i omgivningen var borta. Jösses... Så klart att jag spann igång en aning. Tänkte på allt möjligt som kunde ha hänt och jösses, ska jag verkligen släppa ut mina barn nu...

En stund senare var tjejen hittad välbehållen (så klart, det är ju så det faktiskt brukar vara). Och då började jag skratta, jo men det är farligt att vara människa, det är riskabelt att ha barn. Vi tror att det är farligt att leva nu men faktum är att det alltid har varit det (vi vet bara mer om allt som händer överallt nu). Det var till och med farligare förr, både att vara tjej och kille. Föräldrar släppte ändå ut sina barn och det behöver vi så klart också göra.

Sen sökte jag lite här på Bloggen då jag har "lärt mig igen" att hantera oro och då förstås också skrivit om det ett par gånger, här.

Hoppas att ni får en lagom farlig helg och att ni har människor att oroa er över, det betyder ju att ni har några ni tycker väldigt mycket om. Kram på er

Varför står det en el-sparkcykel i hallen?

Lillasyster är inte den som brukar vilja bli hjälpt eller omhändertagen. Som den kavata unge hon är har hon skalat mandariner sen hon var dryga året och klätt sig själv så fort hon har kunnat. Inte är hon sjuk heller men idag har hon varit en het brud med mystiskt stopp i näsan och så har hon svettats från ögonen så fort hon inte sovit eller jag har läst högt för henne.

Syskonen må retas och småbråka andra dagar men när någon är krasslig/ hjärtesorg eller så, ställer de sig i "krisläge". Då är det stora batteriet av ompyssling som gäller från alla, intet må sparas. Lillasyster har blivit erbjuden att äta alla Storasysters kakor, låna finaste nerf pistolen av Lillebror och fått is, glass, vatten och allmän underhållning i den mån hon orkat.

Så Lillasyster och jag har varit i mörker i sovrummet idag. Storebror är bortrest men Lillebror och Storasyster har ägnat sig åt sommarlov med kompisar. Nerf pistolskrig i trädgården. Ena gången jag kom ut ur "grottan" stod det en el-sparkcykel mitt i skohögen i vår microskopiska hall. Nästa gång såg jag spår av bakning och sex smutsiga tallrikar efter rabarberpaj. Tredje gången hade de gjort någon slags fort i källaren och fjärde gången hade frysen blivit ett databord. Livet pulserar och är här och nu. Stora barn är också njutbara. Ibland får man be dom lite snällt att flytta på el-sparkcykeln och ibland får man som Mifflan föreslog ta på sig solglasögon inne för att slippa se Kaoset. Fast å andra sidan kan Kaos betyda att man haft något roligare eller bättre för sig än att ordna upp det :-).

Inte roligt alls med sjukdom men inget att oroa sig för. Lillasyster är frisk och stark i grunden så om ett par dagar är hon säkert på benen igen. Idag har jag varit där jag skulle, bredvid henne. En semesterdag hit eller dit. Det har varit mysigt att läsa för henne och alla människor behöver få vara stora men också små och ompysslade ibland.

Hoppas att ni har det fint, var än ni är. Kram