Welcome to the jungle...

Vid det här tiden på dygnet känner man djungelkänslan. Det har blivit lite skumt här inne. Det knastrar när man går och så hänger det saker från taket. Det är tropiskt varmt och fuktigt... Det är inte alla man möter som pratar ett språk man förstår heller, framförallt inte längre fram på natten. Det surrar lite och med hettan förväntar man sig bara att höra ett lejon ryta från något hörn... Men vänta nu... jag har ju inte åkt utomlands...

När jag tänder taklampan ser jag kläderna som vi försöker torka på alla upptänkliga ställen, även från krokar i taket. Det är svårt att torka saker när det är rötmånad och vattenskada vid tvättstugan. Golvstatusen är spännande. Jag hör byggfläktarna inifrån toan...

Nä, nu släcker jag lampan och googlar på cikador. Allt finns ju på nätet. Det måste gå klämma fram cikador så att djungeln blir ännu mer autentisk. Med lite fantasi kan fläktarna ingå i djungelljudet. Skippar vi städningen ett par dagar till kan vi säkert övertala några schyssta skalbaggar/ stora spindlar /ormar att flytta hit. Drar vi ner markiserna kan vi ha djungel på dagarna också. Med mörkläggningsgardiner kan det bli riktigt spännande att å smyga runt här. Passar vi på och tvättar mycket lakan och hänger i taket har vi lianer. Sen kan vi fixa hängmatta någonstans och ligga och läsa för barnen "i skuggan". Sen kan jag säga till Mannen att den här resan är alldeles underbar så det kan vi göra igen. Tänk så härligt att vi får vila ut i tropikerna, helt gratis med alla möjliga bekvämligheter, till och med rinnande drickbart vatten. Dessutom har vi nära till släkt och vänner...

Näsan ovanför vattenskadan

Jajamän... Man kan ju inte ha den nedanför hur länge som helst utan att drunkna direkt;-) Och en bil som kokar kan man reparera...

Nå men när jag lyfter näsan blir jag aningens uppbragd. Över att det alltid alltid är killar som gäller. Läser någonstans att man någonstans i USA tänker att pappan ska få vara med och bestämma om en graviditet ska genomföras... innebär det att det samtidigt kommer att lagstiftas om att pappan måste ta ansvar och blir tvångshämtad om han inte gör det? Vad händer om han ångrar sig, som bekant har hon och hennes kropp inte en chans till det...

Och så tänker jag vidare, inser att om jag och Mannen sökte samma jobb så skulle han i ungefär 100% av fallen få jobbet (jo, vi har samma utbildning och tänka sig, jag har till och med längre arbetslivserfarenhet, han skulle ändå få jobbet). När Mannen inte känner till vilken jacka vårt barn har tycker dagispersonalen att det är charmigt. Mig jagar de för att schemat inte är ifyllt, fastän jag uttryckligen sagt ett gäng gånger att det är MANNEN som har konstiga arbetstider och därför är det HAN som ansvarar för att fylla i och lämna schemat...

Varje gång en lärare gör experimentet att ställa varannan fråga till tjejer och varannan till killar tycker BÅDE tjejerna och killarna att tjejerna får alldeles för mycket uppmärksamhet... Tjejer och killars sport, julklappar osv osv... Listan tar aldrig slut helt enkelt...

Och så klart, som vanligt när man pratar orättvisor så tänker folk ungefär typiskt karlhatare. Icke, det är bara det att jag tror att ALLA skulle tjäna på att man lyssnar och tycker att både på tjejer och killar är lika viktiga. Att barn har två föräldrar som tar lika mycket ansvar för barnen. Att båda könen i alla åldrar kan skratta, gråta, skrika, hoppa och vara omhändertagande. Tänk vilket häftigt samhälle vi skulle få...

Om ni tycker att jag är gnällig kan ni, medan vi väntar på det samhället, hjälpa mig att försöka komma på jobb där kvinnor är så eftertraktade att de skulle få jobbet istället för mannen. Ha en trevlig kväll

Hej Hopp

Vad gillar ni vår nya designade hall? Badrummet är ännu mer feng-shui förrutom att det står två feta fläktar där. De kreativa förslagen lyser med sin frånvaro men för några dagar sedan blixtrade jag till. Jag gav förslaget till Mannen att vi skulle sälja huset med inventarier och allt och flytta till varsin hyrestrea vägg i vägg. Då kunde vi träffas varje söndag och förhandla om vilka barn som skulle funka bäst ihop och med vilken förälder den kommande veckan... Sen kunde Mannen och jag smyga till varandra ibland när det passade...

Mannen såg rätt förvånad ut över förslaget och eftersom vi har haft fullt upp med släktträffar, barnkalas, kokande bilar, taskigt väder, barnbråk och vattenskadan har vi inte hunnit prata så mycket. Eftersom livet är som det är känns det inte som om vi kommer att hinna det heller innan Lillasyster flyttar hemifrån. Enda nackdelen som jag kan se just nu är att jag råkar älska Mannen och gärna både vaknar och somnar bredvid honom. Te kopparna på kvällen kan också bli lidande förstås. Nu blev jag erjuden te. Vi tar det där någon annan kväll men erkänn, visst är det ett bra förslag, separerad på låtsas! Barnen skulle förstås tillbringa massa tid med att prata med psykologer som vuxna men risken finns att de kommer att göra det i alla fall, med låtsas separerade föräldrar har man i alla fall verkligen en anledning ;-)

Det börjar närma sig nu...

Den där gången då allt bara börjar funka. När allt jag rör i blir vackrare och bättre. Det är ett tag kvar. Igår när jag åkte iväg med fem barn och skulle ha roligt, eftersom hantverkarna bröt sönder huset, började bilen koka. Tack vare hjälp från kompisar så löste det sig (underbart med vänner när det kniper) men ändå, jag tror att jag var lika varm som bilen en stund...

Storasyster fyller år idag. Vår dansande och konstnärliga dramatiker. Barnet som lär mig så mycket om tålamod och kärlek. Hon som genomskådar en men ändå har överseende med ens brister, förutsatt att man erkänner dom. Nio år klok och samtidigt liten. Vilken tur vi har att vi fått lära känna henne.

Nu tänker jag ta paus från huset ett par dagar. Inte gå på ihoptejpade mattor. Stänga av vattnet och inte spana i taket efter nya skador. Bilen ska med, det blir full värme och ve den om den börjar trassla igen... Då blir det skroten... Annars tänker jag inte röra vid någonting, jag verkar ju ha lite bad touch så att säga. Storebror hittade en fyrklöver för någon vecka sedan. Om det inte vore så oetiskt skulle han få köra bilen;-) Vi ses om ett par dagar, sköt om er

Da Capo

Nu börjar vi om igen. Storebror fyllde år igår och vi hittade nya droppar på nytt ställe i källartaket. Vattnet är avstängt. Imorgon fyller Storasyster år med tillhörande barnkalas. Idag kommer de att bila upp golvet i hallen... Vår magiska hall som käkar skor, vantar och diverse andra prylar. Nu kommer den att bli ett svart hål på riktigt. Fortsätter det att funka så här bra kommer vi att behöva bryta upp köksgolvet också. TJOHO!!!

Det är bara att inse, istället för att vara Molly Weasley bor jag i den LÄCKANDE KITTELN. Grattis Jenny... Nu har jag tänkt ta med mig minst fem barn och stora plånboken och åka och göra något ROLIGT!

Om jag vore Molly Weasley

Idag firar vi 11 år som föräldrar Mannen och jag. Det där barnet som vi ägnat 5 år av vårt liv åt att försöka få att sova fyller år. Tur att han var så söt, annars hade vi givit bort honom... Han är inte alls lika nära att bli såld på loppis nu när han är 11. I kväll ska vi gå och se Harry Potter med min syster. Massa popcorn och drömma sig bort en stund.

Tänk om jag hade varit Molly Weasley. Oj vad jag hade trollat då. Vattenskadan skulle vara fixad på en grisblink, nej förresten, toan får stå kvar ute. Noga då, jag vänder mig utåt i världen i stället. Hokus pokus så har alla människor lika värde och allt fördelas rättvisare. Abra kadabra, så finns lagom mycket mat till alla och någon vill ha och krama varenda unge i hela världen. Sen svänger jag lite med trollstaven så utrotas krigen å så miljön å vips börjar vi alla leva hållbart för framtiden.

Jösses, konsekvenserna skulle bli RÄTT stora för oss alla. Hm, eftersom jag inte är Molly Weasley får jag fundera ut vad jag kan göra fastän jag bara är en vanlig kvinna med en liten blogg. Länka lite till andra som tänkt till lite förstås. Flickors rätt att vara lite lortiga. Vad mer kan man göra, vad tänker ni? Kram på er

I´m back

Jodå, det blev lite mycket så jag hann inte blogga innan jag och Storasyster och Lillebror stack till Gotland. Två barn och en mamma. De som ville åka åkte. En del har fått för sig att vi separerat för att vi delat familjen ett par dagar på semestern. Nix pix. Tvärtom, vi har respekterat varandras olika viljor och längtat. Dessutom är tre personer ett avsevärt smidigare antal personer att resa med. Tre handdukar som kan surna, tre viljor som ska samsas, tre magar som ska mättas, tre pers i toakön, tre rumpor som ska få plats i en bil osv. Det märktes framförallt i början av resan när vårt tänkta övernattningsalternativ, tält, sprack eftersom Storasyster kräktes. Inte så stor apparat att hitta alternativt boende...

Men vi har haft det underbart. Som vanligt lite randigt förstås... Jättebra och sen har vi blivit hungriga eller trötta så då har vi bråkat eller brutit ihop. Någon har sagt att barns sorg är randig. Jag skulle vilja påstå att de flesta av barn är lite randiga, ofta i väldigt starka färger. Kanske borde vi vuxna tillåta oss att vara lite mer randiga också. Känna känslan ordentligt och sen släppa den en stund. Mm, det där tål funderas mer på. Nu tänker jag ägna dagen och kvällen åt att vara randig. Kramas och bråka, "njuta" av varje sekund...

Och jo, imorgon kommer byggarna och fortsätter med rivningen. Så imorgon kanske vi kan leka inte röra mark... Hoppas att ni har det bra allihop.