Jag har sett dig sticka på bussen i två år...

Säger en kvinna som ville bli invigd i stickningens mysterier i måndags. Hon berättar att hon har lite svårt att komma ifrån på kvällarna. Ensamstående med sju barn. Riktigt trevliga barn som jag ofta ser hjälpa till på olika sätt. De handlar, delar ut reklam och hämtar från förskolan. Hm, och jag som har tyckt ibland att det är mycket när man har fyra, tillsammans när man så att säga har hemmamatch...

Hennes bekanta som varit med och stickat förr har berättat för henne att det är bra att sticka då man slipper tänka dåliga tankar. Jag frågar ingenting om var pappan till de sju barnen tagit vägen utan vi pratar om ditt och datt samtidigt som jag lär henne att sticka räta maskor. Plötsligt fylls jag av en känsla av beundran för denna kvinna. Jag förstår att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara ensamstående med sju barn i ett land som varken har ett språk, kultur, klimat eller sätt att hantera saker som man är bekant med.

Hon är enträgen men det är svårt. Hon har aldrig sett någon sticka i hemlandet, yllevantar är tydligen dumt om vintern innebär regn och ännu mer regn ;-). Snö är bättre än krig sa någon och sen var det någon som sa att snö inte är jobbigt alls om man jämför med sand och sen gjorde de blåsljud och skrattade högt. Hm, har jag aldrig tänkt på. Kul med lite andra perspektiv.

Träning, träning träning. Det är samma sak med språket, kulturen, klimatet och vårt sätt att hantera saker. Tids nog lär hon sig säkert. Vad som också är säkert är att jag är otroligt tacksam över att jag bor i ett land som människor behöver fly till, inte från. Så klart att vi alla har saker att brottas med och behöver göra vad vi kan utifrån våra förutsättningar men en del har det tuffare redan från början...

Den nya stickningsadepten var nöjd och tog med sig stickningen hem för att fortsätta. Planen är att få högstadiesonen, som har slöjd, att visa henne om hon gör fel. Hon tänker försöka komma ifrån även nästa måndagskväll. Hoppas hon lyckas.

Hoppas att ni har det bra. Kram

De ovanliga små sakerna...

Vintersim är inte en helt vanlig sysselsättning för kaosmodern men i lördags var det dags. 

Kaosmodern blev precis innan helgen inhyrd i ett krisande vintersimmarlag. Jag brukar säga att ett kallt dopp är bra för den mentala hälsan men jag hade aldrig simmat förr. En kompis hade ett lag där hälften hade fått feber. Gaget bestod av en pridemössa.

Stämningen var på topp, både inom laget och mellan lagen. Det blir ju lätt så när alla vet att det är något ovettigt med den syssla en just tänker utöva (även om det inte är farligt, säkrare vinterdopp har jag nog aldrig gjort, dykare, läkare, nät osv). 0,1° i vattnet och då vår förste man lyckades hamna in en ledning i vårt heat så gick det verkligen undan sen också. Hur man nu kan döpa ett lopp i en vintersimstafett till ett heat när man måste tänka på uppvärmningen efteråt ;-). Vrålande glada var vi när vi kom i mål och nu har jag provat. Dock lite oklart om jag kommer att låta det bli en tradition...

Storebror säger att jag inte är så mogen. Kan tänkas. Eller också är vi helt enkelt olika. För mig är det viktigt att göra de små galna sakerna för att inte övermannas av samma-lika-rutin-tristess. Storebror är mer förnöjsam utav sig men han har inte en lika snygg mössa som jag ;-).

Hoppas att ni har det fint allihop. Kram

Var god dröj, utvekckling sker :-)

Lite styvmoderligt behandlad den här Bloggen för tillfället. Inte konstigt alls då det varit mycket både på jobbet och hemma. Mycket att göra men också saker som ska processas, både hos mig själv och andra.

Personligen är jag nog ganska van vid att vara i process då kovändningar och förändringar typ varit ett signum för mig, i alla fall innan jag mötte Mannen, fick barnen och blev bofast. Bara en kommer ihåg att "tanka" upp sig ordentligt då hög fart kräver mer bränsle så går det bra. På samma sätt som att det kräver en hel del bränsle att böja tid.

En del andra runt omkring mig är lite lika vana att ha känslomässiga berg och dalbane liv men det ordnar sig. Tränar en så blir en bra helt enkelt, även om det blir lite skakigt i början.

Fast ibland tappar jag hoppet om människor. När man upptäcker att en del karlar i förhållanden tar sig friheter att bete sig hur som helst så blir jag halvet rabiat och tänker som Hanna Hellquist. När folk börjat dela rasistiska grejer på facebook, så tappar jag armarna och tänker så här.

Sen kommer jag på att de allra flesta människor jag känner, av alla sorter, är väldigt trevliga men däremot så spelar oro och rädsla ofta oss spratt. Så att vi slutar kolla fakta och sen blir vi rädda för de som är rädda som här.

Idag har jag hjälpt en kompis att bli av med en karl, grattat min jättefina 87-åriga jättevimsiga morfar som har det otroligt fint på sitt boende och sen har jag varit på akuten med Lillasyster som antagligen har en spricka i foten och fick ett halvt gips. Länge leve välfärdssamhället, det levererar :-).

Så låt oss tillsammans släppa rädslan, utvecklas, leka och fortsätta vår kärleksfulla vandring. Sprida tilltro, hopp och kärlek för det behövs det alltid mer av i världen. Kram på er

Frodo syndromet...

Jo men det är ju gärna så att en del människor tar på sig allt ansvar för allting. Fixar fika, skjutsar, håller koll och grejar. "Ja men det är ju bäst att jag gör det så att det blir bra gjort." Oftast funkar det bra. De som vill ta ansvar för saker blir glada av att vara hjältar och de som inte vill ta ansvar blir nöjda av att inte göra det.

Tyvärr blir det problem ibland. Hjältarna blir matta och bränner ut sig. Glömmer att lata sig hårt mellan varven. Lämnar aldrig över till någon utan fortsätter att "hjälta sig" tills man inte orkar ta sig ur sängen. Ändå fortsätter alla att vara överens om att av alla i "The fellowship" så är det bara Frodo som kan göra det, även om han bara är en liten Hobbit. Rimligtvis borde man kunna dela lite på bördan men nej då.

Känner kvinnor som på fullt allvar tror att deras vuxna män skulle svälta ihjäl om de inte fanns (till och med 90-talister, vars killar har väldigt nära till google och är läskunniga).

Det händer i familjer, på arbetsplatser och i hela samhället. Vi petar fram någon hjälte och blir själva utan personligt eget ansvar. Tänk bara på vilka vitt skilda viktiga frågor vi försöker skicka till Löfvén och hans gäng. Som om de ensamma kan se till att kriget i Syrien slutar, det plogas på vägar, blir bättre mat på äldreboenden, kvalitén på sjukvården.

Egentligen helt otroligt att någon ens vill ha "ringbärarjobbet" Stadsminister. Eller bara vanlig minister. Man går och lägger sig på kvällen och nästa dag kan man bli ansvarig för allt från skolungdomens omotivation till konsekvenser av andra länders krig. Jippie...

Mycket att göra på jobbet just nu men jag tänker inte bli en oumbärlig ringbärare. Nu är det helg och vårvinterväder. Dags att gå till gympan och roa ig genom att rasta familjen och lite andra tonåringar :-). Ha en trevlig helg på er <3

Ansvar och städersketest...

Det där med att äga bara sina problem är inte så enkelt. Mannen, barnen, människor på jobbet, ursprungsfamiljen, ibland försöker dom sig på att bolla över sina problem på en. Precis som vi alla gör ibland. Passar man sig inte så börjar man plötsligen springa runt med andras problem på sina axlar istället för att bära sina.

De facto så behöver vi människor äga våra egna problem och ibland må lite dåligt för att verkligen få kraften att ta tag i saker och det är vi så klart inte så förtjusta i. Bättre då att skylla på sina föräldrar, sin chef, kollegan, mannen eller fackombudet för att saker är som dom är. Vuxna människor som försöker leva (UPA) utan personligt ansvar. Då sanningen är att vi alla behöver bära vår del, ta ansvar för att försöka lösa våra egna problem och ordna med vår lycka utifrån omständigheterna.

Klart att chefen kanske är dum men det är upp till dig vad du gör av det. Inte krama dina trauman, vältra dig och lagra ännu mer dumma saker som hen gör och bli kvar i ett offerkoftelimbo…

Kommunals ledning har varit fartblinda puckon. Glömt att göra städersketestet. Inte försvarbart men inte heller så konstigt då de ”kommit upp sig i smöret” och umgåtts med pampar från näringslivet där många konstiga saker är helt ordinärt bland högdjuren. Because I´m worth it... (Lite mer jantelag är kanske inte helt fel ändå).

Makt korrumperar och så har det väl alltid varit. Därför bör alla som hamnar i maktposition göra städersketestet. Skulle vår städerska (som oftast verkligen har en låg lön) tycka att det vore ok att vi gjorde det här för denna summa pengar? Om svaret är nej så är det oetiskt att göra det. Med ett städersketest skulle nog till exempel de allra flesta fallskärmar helt enkelt avvecklas, framförallt de som löser ut när personen i fråga betett sig som ett pucko, handlat utan eget personligt ansvar… Däremot tänker jag att fackföreningar och att sluta sig samman är viktigt men fackföreningarna ska finnas för medlemmarna, inte tvärt om.

När det gäller Margot Wallström tycker jag inte att det är konstigt att en viktig minister, oavsett partifärg bör ha någonstans att bo centralt i Stockholm. En bostad som ”hänger med tjänsten” och som man får en vecka på sig att packa ur när man slutar. Annars är det kört för de äldre men Lillasyster kan vi ställa i bostadskö i Stockholm, om utifall att hon skulle sitta i regeringen eller så när hon är 45 ;-).

Hoppas ni har det bra allihop

Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

Kvistlotterier, goda affärer, att bli utsatt för kråm och kylan förstås

Lillebror har gjort en ny innovation med Lego. Han har fixat en liten elmotor och byggt ett snurrande hjul, vips har jag fått köpa kvistlotter och vunnit mig en Legokvist. Eftersom jag betalar med Legopengar har man råd att snurra många gånger ;-).

Och så har jag gjort affärer med Storebror. Han skulle ha lite fest med en kompis för att fira att kompisen skulle börja spela WoW igen. Fest= gå till affären, handla godis och läsk, gå hem till var sin dator och spela. Storebror, som fått lite flytta hemifrån grejer i julklapp klagade över att han inte har någon egen godisskål och fick erbjudande om att köpa en skål av mig.

Då CSN pengar inte betalas ut till gossar som skolkar har Storebror tämligen risig ekonomi varvid priset förhandlas om till kramar. Priset på 19 kramar beseglades genom ett handslag. Både säljaren och köparen var mycket nöjda så det blev en riktig Win-Win affär.

Några som inte har kramar som "rare gifts" är Storasyster, Lillebror och Lillasyster. Har man riktigt tur kan man till och med bli utsatt för ett Kråm (kramrån) från Lillasyster. Hittade av en slump ett inlägg från 2009 här. Konstaterar att alla 10 punkterna förändrats, som med allt annat finns det för och nackdelar. Det gäller att njuta av det av det man har så länge man har det...

Kylan har slagit till. Den brukar komma när man bor i norra Skandinavien så det är egentligen inget att förvånas över. Däremot så ökar tacksamheten över att man har värme som funkar, vatten som rinner ur kranen och mat. Lite kul är det att folk pratar väder överallt. En tant på coop hävdade bestämt att det aldrig har varit så här kallt någonsin innan. Jag ville inte fördjupa mig i att jag sett henne här förr och att jag inte tror att hon brukar bo i spanien på vintern. Det är verkligen häftigt att bo i ett land där man har förmånen att inte ha värre saker än väder att gnälla över och att man trots att det ylas om kriser ändå lyckas slå både julklappsrekord och champagne rekord. Lyllost oss ;-). Snön har kommit, det är krispigt och vackert men samtidigt har vi det väldigt tryggt.
Hoppas ni har det fint. Kram