Åh, dessa fantastiska män...

Lite funderingar på relationer igen. Hur kan det komma sig att vuxna kloka män inte lyssnar på de kvinnor som de säger sig älska? Vad är det som gör att de fortsätter med att inte lyssna ända tills kvinnan tystnar? Och vad är det som gör att mannen sen får för sig att kvinnan vill följa med honom till familjerådgivningen för att prata när hon säger att nu är det slut????

Japp, jag vet att jag generaliserar gruvligt mycket och jag HAR sett fall där det varit tvärt emot men det vanligaste är att det är männnen i relationen som inte lyssnar och frågan är varför. Alldeles vanliga härliga karlar som fungerar alldeles ypperligt i samhället. Det handlar inte om att de är obegåvade, otrevliga eller ens om att de inte älskar kvinnan. Efter viss påtryckning säger de: Klart jag älskar dig, jag säger till om jag ändrar mig. De ler och tycker de att de uträttat storverk genom att även skoja till det lite. Sen stänger de öronen när hon inte tycker att det räcker och naturligtvis har de ett personligt eget ansvar om de sen råkade bli dumpade.

Personligen tror jag att fenomenet också handlar om samhällstrukturen. Både pojkar och flickor är fostrade till att tänka att pojkar, vad de gör, säger, tänker och känner är viktigare. En man i ett sällskap med kvinnor kan uttrycka han är ensam utan att bli utskrattad. I själva verket får han full uppmärksamhet och förståelse av alla kvinnor som hört det. En man kan också komma fram till fyra tjejer vid ett bord och fråga: Varför sitter ni här ensamma? Faktum är att jag varit med om båda dessa exempel och det kändes mycket märkligt.

På mitt jobb är ca 90% kvinnor men det slumpar sig ändå så att de allra flesta cheferna är manliga. Det händer rätt ofta att män får jobbet bara för att de är just män. Mina manliga kollegor har lättare för att få högre lön och behöver inte vara lika ambitiösa som kvinnorna för att bli betraktade som fantastiska.

Men äh, vi lär väl vilja ha det så här. Vi tycker det är kul om småtöser ser "killfilmer" men inte tvärt om. Mönstret fortsätter som vuxna, det är mest nykära killar som ser Bridemaids och näppeligen att de läser samma böcker som frun. Vi fortsätter att försvara killar som "råkat" klappa till någon, inte lyssnar och vi charmas av karlars ansvarslöshet när det gäller relationer. "Han skulle aldrig komma ihåg sin mammas/min/barnens födelsedag/ julafton/vår bröllopsdag om jag inte påminde honom". Våra pojkar och flickor tittar på och vips har de lärt sig hur strukturen fungerar. Förunderligt nog är det mest kvinnor som vill gifta sig även om all hälsoforskning berättar att hon bör låta bli. För det mesta är det kvinnan som "jobbar på förhållandet" även i fall där det är så alldeles uppenbart att det är den fantastiska karl som hon sopar för som skulle få ett elände om hon dumpade honom. Jag tänker tuta i mina barn en tes som en av mina gamla chefer (man så klart)hade, intresset ljuger aldrig. Den tesen kan man hänvisa till väldigt mycket... Är man tillräckligt intresserad så...

Jag vill hemskt gärna höra vad ni tänker om detta. Sköt om er alla fina...