Relationsteori...

Genom barnen funderar jag på vänskap och relationer i ännu andra perspektiv än mina vanliga. Oavsett hur man är och hur man gör så behöver människan relationer. Vänner kommer och går. En del människor träffar man en kort tid och andra fortsätter att betyda mycket för en över tid. Personer kan betyda oerhört mycket för en under en period och på något sätt är det naturligt även om det är alldeles nyligt jag börjat tänka så.

Syskon är den längsta relation man har och samtidigt måste man även som syskon välja varandra igen. Som vuxna kan vi, i motsats till när vi är barn, kapa de relationer som ger för lite eller tar för mycket energi (kan ju vara vettigt för oss som föräldrar att tänka på, vi KAN faktiskt bli bortvalda sen). Inga relationer varar för evigt... Nä men så klart, ingen av oss tar oss ju ur detta livet levande ;-).

Somliga personer har man de djuplodade utvecklingssamtalen med och andra bara trivs man med. Relationer går upp och ner, fram och tillbaka. Närhet och avstånd avlöser varandra. Ibland förändras balansen, man utvecklas åt olika håll och kanske är det så det ska vara, man kan inte hålla igång massor med bra relationer samtidigt. Ibland behöver man släppa taget lite för att kanske återkomma.

Livet är föränderligt, förändring utvecklar och utveckling förändrar. Om kärleken är störst så är vänskapen kärlek i sin yttersta form. Jag tänker att det egentligen inte kan vara kärlek värd namnet om det inte finns med ett visst mått av vänskap, att jag vill dig väl och du vill mig väl. Vänskap är vackert. Att personer strålar mot varandra, pratar ärligt med varandra och trivs är vackert. Vänskap kan i bästa fall utveckla, puffa framåt, stötta, få en att skratta, gråta och trivas med sig själv. Flera av er läsare som kommenterar har jag "känt" i flera år, häftigt med någon sorts "nätrelationer"... Jag läser just nu Ana Gevaldas Tillsammans är man mindre ensam. Mycket bra bok. Vad tänker ni och vänskap och relationer?
Kram på er vänner