Jag ställer upp rakt av utan att ens vara tillfrågad. Visar upp min vardagshall. I den tappar vi bort och hittar nya saker varje dag. Jag erkänner att jag skriker åt barnen ibland även om det inte är en uppfostringsmetod jag rekommenderar. Jag tillstår att vi var försenade till Lillebrors fotbollsavslutning i måndags och att det bara var ren och skär tur att jag hann med bussen igår eftermiddag. Storasyster hade inte med sig några gympakläder igår och hon har heller inte gjort alla sina läxor i veckan (nästa vecka tänker vi nog kan bli bättre). Storebrors säng håller tydligen på att rasa ihop.
Ibland läser jag feel-good böcker. Jag tänker att jag genom att vara ärlig kan vara en feel -good kompis. En som man kan känna sig nöjd med sig själv när man varit hemma hos. Någon att skratta med när allt bara kör ihop sig. Jag kan vara tvåa i tävlingarna, jag bjuder på det. När jag tänker på mig själv som en feel-good kompis blir allt mycket trevligare. De som vill ha kompisar som vinner såna där åh vilket perfekt liv vi har tävlingar kan vända sig åt annat håll.
På tal om att bjuda så funderar jag på att sluta bjuda på sängplats. Jag funderar på att privatisera Storsängen. Införa så kallad trängselavgift. Erbjöd just Mannen att starta konkurrerande verksamhet, jag tyckte han kunde lägga sig på 10 kronor billigare. Han ville ha dyrare platser på sin sida. Vaddå fri prissättning? Ärligt talat så verkar han inte alltför intresserad. Kanske kan jag göra det till ett EU projekt på något sätt. Eller söka pengar från någon fond för kvinnor som sett sina bästa dagar... Nu tänker jag lägga mig innan trängseln blir orimlig.
Sov gott från er tröst i höstmörkret
