Tonårs-träsket?

Det märks på många sätt att vårt gäng barn håller på att transformera sig. Tittar på kort och inser att de inte är lika småbarnssöta längre. Fina förstås men inte sockersöta. Vi slipper hyra barbiefilmer och det är faktiskt inte lika många stenar och pinnar i hallen längre. Däremot är 44:or väldigt stora och det är svårt att konkurrera med World of Warcraft. Och så hormon-humör, jisses anåda. Man kan få fräsande och drop-dead blick för ungefär ingenting. Ingenting man bör ta personligt förstås eftersom de är nya i snart-vuxen-branschen. Kommer själv ihåg att det inte var lätt att vänja sig med sitt nya transformerade tonårs-jag. Fräsande och drop-dead-blickar är i och för sig bra att de kan sen när de ska veckla ut sina vingar och ge sig ut i livet...

Det är extremt lugnt på morgnarna. Ingen vill en någonting, någonsin. Så där så att Mannen och jag kommit fram till att det är bästa tiden att ta igen sig. Ladda batterierna innan den underbara skrattande, tjurande, käftande, hoppiga, stökiga horden vaknar. Då kan man aldrig veta vad som händer.

Idag har Lillebror kört en radiostyrd bil i tvättkorgen så att den snurrade runt hela vardagsrummet. Storebror och Storasyster hade en diskussion om tonårslivets vedermödor från tjej och kill håll med diverse intressanta personliga påhopp redan vid sin frunch. Lillasyster har funderat lite på om det är så att man, om man ler när man blir halshuggen, fortsätter att le. Ikväll konkurrerar Lillasyster och Storasyster om Lillebror. Den ena vill spela Minecraft med honom och den andra basket.

Dessutom har jag förmånen att få vara tränare för ett helt flicklag med 13-14 års transformers. Det är verkligen häftigt. Den där känslan att det kommer att bli riktigt folk av dom till slut (förhoppningsvis). Och kärleken blir inte mindre för att barnen blir större. För någon dag sen, när Stora Storebror kom och la armen om mig, slog mig den tanken. För oss som levt i fred så länge är det svårt att tänka sig att skicka iväg sina barn eller fly till ett annat land men jag tror att jag skulle göra det. När jag ser det här, Youtubes kanske vackraste film blir känslan ännu starkare.

Min känsla är att tonårstiden inte är något träsk. Istället känner jag en enorm ödmjukhet inför att vi är så lyckligt lottade. 34% av barnen i Pakistan går inte i skola och FN bedömer att det finns 300000 barnsoldater i världen. Vi har det extremt bra här. En del Kaosmorsor har det ännu bättre eftersom de får umgås med en hel flock transformers. Kram på er allihop

Tok-tänkar-torsdag

Genom tv, tidningar, datorn och i samtal med andra människor kommer det till en i en rasande takt numera. Världen är totalt vanvettig. Missförstå mig rätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att man tar in omvärlden utanför, vad blir man annars för människa? En som allenarådande förstår och tänker på sig och sitt blir nog i slutänden rätt rigid och ensam...

Världen är galen, så klart. Tänker mycket på balans mellan tagande och givande. I -världens känsla av att ha rätt att ta/ köpa och ha tolkningsföreträde och inte behöva bemöda sig till att tänka sig in i någon annans situation. Jul-proppmätta människor som lever i fred och ibland bara så där kan byta ut ett väl fungerande kök/ badrum pratar om att "vi inte har råd" att ta emot invandrare. Helt kritvita människor hävdar bestämt sin rätt att säga ordet negerboll. Svenskar, som helst inte pratar med invandrare, säger att "vi" är så dåliga på att ta emot dom (undrar om man menar Reinfeldt då eller?). Då blir man nästan lite yr men det är förstås skönt att kunna hänvisa till Lars H Gustafsson och hans tankar om att vi behöver varandra.

Lite vet man om hur det hade varit om det varit annorlunda. Bodde jag i Afganistan, Sudan eller någon av de här länderna kanske jag också skulle skicka iväg min 14-åring (om jag kunde) istället för att låta honom gå ut i krig. Jag tror inte att jag skulle uppskatta att något bakverk blev kallat vit om ordet var förknippat med apartheid, slaveri, svårare att få jobb med vitt namn osv. Och om vi hade lite mindre av allt kanske vi inte skulle vara så in i nordens missunsamma.

En sak har jag i alla fall klurat ut (med hjälp av nätet, förstås). När människor tycker att jämställdheten gått för långt kommer jag från och med nu att flina och fråga om deras favoritfilmer klarar Bechdel testet . En hel bunt av mina gör inte det och det tål att funderas på eftersom det inte ens handlar om feminism utan mer om hur man ser på ca 50% av världens befolkning.

Visst, världen är galen men det är vi som ÄR världen och våra barn som ska ta över. Vad än vi pratar om, skola, vård, värderingar, vapen och till och med politik så är världen vår och vi är en del av den och kan göra något åt det. Vi kan ge från vårt överflöd och göra vår del för att världen ska bli bättre.

Vad tänker ni om detta? Kram på er