Äntligen ordning eller ny farlig hobby?

Precis så här i de sista dagarna av sommarlovet har Kaosfamiljen skaffat sig en ny hobby. En sån där som verkligen tar tid, samt kräver tålamod, kroppskontakt och samarbete. Efter att Kaosfamiljen i åratal har haft spretiga, fluffiga, toviga, yviga och lockiga hår har vi nu unisont bestämt oss för att backslick är den officiella frisyren. I undantag kan några millimeters stubb också godkännas. Vi oljar in oss och tok-kammar. I vår nya image ingår också att slänga allt tygaktigt i tvätten så fort vi misstänker att någon rört i det...

Upprinnelsen till denna nya hobby är att vi för ett par dagar sedan upptäckte att sex av sju personer i hushållet löss (vi funderar starkt på att sluta kramas). Så de närmaste 14 dagarna kommer Kaosfamiljens kännemärke vara extremt välkammat hår, sen utvärderar vi vår nya hobby.

Hobbyns framtid är troligtvis hotad då vi alla begåvats med tjockt och mer eller mindre lockigt hår plus att några är rejält hårömma. Något som också talar emot är den ekonomiska aspekten då det inte är gratis att hälla avlusningsmedel över en hel Kaosfamilj med tillhörande kusin. Tålamodet, önskan till kroppskontakt samt förmågan till samarbete torde också kunna ifrågasättas då vi haft ett helt sommarlov och nu försöker få igång oss i någon sorts vanlighet. Men vad som mest talar emot hobbyns framtid är att vi numera börjar bete oss som bambi på hal is då vi kommer in i köket eller andra utrymmen där Kaospersoner som fått en hink oljigt avlusningsmedel i fluffhåret vistats. Det blir olja överallt vilket gör att det här helt enkelt är för farligt att hålla på med.

Så, kom igen hösten med dans, fotboll, föräldrar på byn, planeringsdagar, utflykter, läxläsning, tidiga morgnar, föräldramöten och rutiner. Får vi bara bort oljan från köksgolvet så vi inte trillar ihjäl oss innan frukost är vi beredda...

Nu är det dags att gå och lägga sig, kammning, tvätt och avfettning av golv imorgon. Tur att jag har semester. Kärlek till er alla, men inga kramar förrän om 14 dagar...

Räddade av noll-koll!

Är vi månntro familjen Jack Sparrow? Någon av oss måste gjort ett schysst jobb i förhandlingarna (eller också är det den här dåren). Känns som om vi fick till ett alternativ som egentligen inte fanns. Hips vips så är det här dagen före ingenting... Som genom ett under har vi förstått att skolan har K-dag imorgon. På riktigt alltså, barnen är lediga en extra dag. Är det inte magi så säg? Tack alla sjörövare, trollkarlar, häxor, hobitar, alver, rektorer, troll, tomtar, osv som gjort detta möjligt. Det räddade oss och det bästa med det var att vi inte hade koll på det förrän idag...

Storebror avfyrade ett SÅNT leende när jag meddelade att det tyvärr inte blir skola förrän på tisdag. Då fick han ju plötsligt en ärlig chans att vrida till dygnet. Storasyster vann en dag på badhuset+ att hon nog hinner göra klart en skolgrej. Lillebror väljer att vara hemma från fritids så han får en såsardag till. Möjligtvis sällskapar han med Storasyster till badhuset men troligt är också att det blir Lego för hela slanten. Det är som att de vunnit en bonusdag tack vare vår okoll...

Den enda som gnölar lite är Lillasyster. OM hon ska hemifrån skulle hon åtminstone vilja gå i skolan. Inte för att skolan än så länge har lärt Lillasyster så mycket men ändå... Som barn nummer fyra blir det tydligen lätt så att man har ett häftigare fritids hemma (storasyskon och deras kompisar) och att man då också lär sig saker snabbt som blixten, hemma. Så vi kör iväg henne för att hon ska få frotteras lite med jämnåriga helt enkelt...

Det har sina för och nackdelar att vara äldst, mitten och yngst i en barnaskara. Att ha föräldrar med koll eller noll-koll också. Den här gången är det fördel storasyskon och föräldra-noll-koll :-). Sköt om er... Kram

Ps. Vi har inte kastat ut julen än heller...Ds

Livets utbildning

En tanke som följt mig under dagen är att vissa barn inte helt passar in i skolan utan att uppdraget som förälder i första hand blir att se till att barnet tar sig igenom skolan hyfsat oskadd. Inom sporten brukar man prata om "late bloomers", såna där typer som itne blir blixtrande bra förrän de är juniorer. Borde det inte finnas såna i vanliga världen också?

Och sen har jag känt mig väldigt tacksam över att barnen blivit större. Magsjuka härjar runt om oss. Det känns tryggt att alla barnen går att prata med. Det är skönt med större barn.

Och så har jag grubblat över det där med att känna att man blir tagen för given. Kanske är det jag själv som tar mig för given när jag känner så. Gör saker automatiskt och tänker att jo men så här är ju jag och kommer alltid att vara. Det kan ju faktiskt vara rimligt att tänka att bara för att jag tyckte att detta var trevligt/ bra/ vettigt för tre, tio eller tjugo år sedan behöver jag inte tycka det nu. Och som vanligt, andra människor kan jag inte göra ett dugg åt. Det är bara att förhålla sig till dom. Ah, vad jobbigt, ska jag ta ansvar för mitt liv? Hm, om jag tänker efter så finns det rätt mycket möjligheter, inte alla förstås men det finns fortfarande en hel del. Ja men ok då jag tar väl ansvar för mitt liv, läste en blogg där en rad fastnade ”observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”. Jösses så otrevligt/sant sagt, ibland är det så. Kanske man kan låta andra ansvara för sitt liv också...

Ganska skönt blir det om man ändrar lite på ansvarsfördelningen. Om man tänker att man inte är fullt ansvarig och att hela livet inte avgörs av hur det går för barnen i skolan, hur de har det med kompisar, fritidsaktiviteter, märkeskläder eller nyaste tekniken osv. Jag tänker att mycket av det som dyker upp är saker som tillhör livets skola. I efterhand kan man lära sig massor av att träffa på lite dåliga lärare, taskmörtar till kompisar, dåliga grejer och knepiga saker så att man blir förberedd och kan ta motgångar. Kärlek kommer (suck) också att ingå i konceptet och det kan vi föräldrar förstås ansvara för "hörrudu tjejen, nu får du allt låta bli att göra slut med Storebror". Nä, lite olycklig kärlek kan ju faktiskt hjälpa en att vara tacksam och rädd om sin nästa kärlek :-).

Tror ibland att vi föräldrar tar ansvar över lite för mycket. Tror att vi ibland tänker lite galet också men här är en som brukar tänka till. För det mesta är livet riktigt härligt och fullt av möjligheter, om man bara tillåter sig att ta emot livet så... Nu blir det tekopp med Mannen framför kaminen. Kram på er