I veckan har vi inte städat

Och det syns. Drivor av allting överallt. Hallen är smockfull med skor, paraplyer och skolväskor. Däremot har vi tittat på fotboll, umgåtts och haft det bra ändå. Dessutom har vi firat att en av barnen gjort en bragd. Glass och kakor blev det. Kakor som vi bytt till oss mot ett Petshop-hus. Det är roligt att byta grejer.

Nöjdast är jag nog över att jag har skänkt bort fem kassar med kläder och skor till en kvinna som hjälper asylsökande. Människor som får 61:- om dagen per person om man delar hushåll. 50 kronor per barn om de är mellan 11-17 år. Mindre för yngre barn och från 3:e barnet halveras pengen. Tjoho, försök att försörja en familj på det om ni kan... (Kollade upp det på migrationsverkets hemsida och jo, det stämmer). Man må säga vad man vill om det men det är ju barn som går i samma klass som våra som lever under de förhållandena.

Shit, vad lyckosamma vi är som inte behöver fly till något annat land, även om vi gnäller över vädret ibland så trivs vi nära våra kära, i en kultur som vi känner väl och med ett språk som vi kan. Dessutom bor vi i ett land där vi har demokrati och rättigheter. Tandvård, sjukvård och möjligheter att få annan hjälp har vi också (asylsökande får bara akut av allting). Så jo, jag tänker att Mannen och jag gott kan ge bort de saker som familjen använt klart till någon som behöver det. Att göra gott känns bra. Vi lär inte sakna någonting ur de där kassarna och gör vi det har vi råd att köpa det.

Det är också en anledning att fira, att vi har det så bra i vårt överflöd, där vi är och att vi kan vara kvar här och hjälpa våra barn att skapa sig en framtid. Lite städning hit eller dit må ju vara ;-). Sköt om er

Tack än en gång facebook och allting har ett slut...

Plötsligt är den här, den där dagen ni vet... Man har vilat sig i form, har medvind, kraft i arm och mod i barm, nedförsbacke, god hårdag och stor draghjälp från facebook. Plötsligt hände det och som den sanna Kaosperson jag är körde jag igång lite överallt. Från källare till nock helt enkelt. Inte ett rum var orört och jag smög runt med min sökarblick. Vände på allt möjligt och insåg hur OERHÖRT långt ifrån minimalistiskt detta hem är. Om någon skulle sno hälften av våra grejjer så är vi fortfarande att betrakta som maximalister (så nej, Kaosbloggen kommer inte att byta namn eller upphöra)... Kaoset består...

Och tänka sig så bra internet är i allmänhet och facebook i synnerhet, hur klarade vi oss utan innan? Draghjälpen från facebook var gruppen Bortskänkes/bytes-ges/ mottages-doneras. Man kan lugnt säga att jag varit framgångsrik där och framgångar ger ju som bekant mersmak. Jag har bytt en framkallningsapparat med allsköns olika tillbehör, som jag inte använt på 13 år, mot två kilo köttfärs. Sen gjorde jag en kille väldigt lycklig över att få ta med sig vår minsta skrotcykel, den som alla barnen lärt sig cykla på, hem till sina barn. Jag är även kraftigt på gång att bli av med en antik soffa, två coola men knasiga solstolar, två till cyklar, hälften av våra gatkritor, frisbee (behöver man fler än två?), trickskidor, en trappgrind, ett fotbollsmål, ramryggsäck och diverse annat smått och gott som har bott färdigt hemma hos oss. Jag ger bort rubbet, om någon prompt vill byta får det vara något ätbart, vi behöver inte en pryl till. Vi sitter nöjd kan man säga och tacksamheten finns där.

Tack så hemskt mycket alla sakerna. Vi har haft väldigt roligt men nu är det dags att ni förgyller tillvaron för någon annan. Någons skrot blir en annans skatt. Och bra, både för miljön och sinnet att göra någon annan nöjd. Det är en riktig fröjd att ge bort grejjer som kommer till användning någon annanstans istället för som Henrik Schyffert konstaterade i sin show ljust och fräscht "ligger i garderober som ex relationer och ropar åt en -vi som hade det så bra, varför övergav du mig". Om jag i framtiden kommer på att jag behöver en nära relation med en framkallningsapparat kan jag väl köpa det då om jag ger rackarn i att starta en massa nya relationer till saker så har jag säkert råd också.

Så, imorgon ska jag invänta de personer som tänker starta relationer till mina gamla grejer. Utan minsta svartsjukescen tar jag farväl. Alla relationer har ett slut och om det är bra relationer så kan man le i efterhand. Det är inte meningen att något ska få pågå för evigt och ibland kan man inte göra mera för varandra... Människor är svårare att släppa än saker men ibland måste man låta varandra gå vidare. Hur ska vi kunna låta varandra gå om vi inte ens kan skiljas från en frisbee eller en soffa?? (OBS, ny tanke, kanske blir det ett helt nytt inlägg) Vad tänker ni om det här med att släppa saker och personer??? Kanske finns det fler gemensamma saker... Som att de flesta prylar behöver precis som mänskliga relationer någon form av underhåll... Hm... Något att fundera på imorgon, vad tänker ni?

Ha en fin söndag Kram