Åh armarna bara hängde...

När man har gjort en massa roliga, nödvändiga och spännande saker kan det lätt bli så. Och så barnens läxor, middagar, tvätt (jag ids inte rabbla allt, ni vet ju). Och så en massa av den varan framför oss också. Tittade ut över vardagsrummet och kände det som musen i Askungen beskriver det när han säger jobb, jobb, jobb, de fixar det nog med jobb. Nattade två stycken, skällde lite på någon, rök ihop med en annan, sjöng en sång och säckade ihop vid tv:n. Ibland är det tid för vila helt enkelt. Slumrade lite men plötsligt hände det.

Jag började titta på en dokumentär om Jason Becker. Helt otroligt och väldigt givande. Tack SVT för den. Nästa gång jag skäller på TV:n, påminn mig. Mannen och jag uppfylldes helt av den. Se den se den se den och se hela! Äh, varför skällde jag innan, spela roll gummiboll. Till och med vardagsrumskaoset känns pyttesmått nu, efter den hjärtvärmande dokumentären. Jag håller verkligen med hans mamma om att vi är väldigt små i universum och att det enda som betyder något är kärlek. Tack för den påminnelsen Jasons mamma.

Kärlek till er alla!