Ibland har man tur...

Kön på affären var lång. Plötsligt tappade jag en en 1,5 liters Trocadero rakt ner i golvet vid kassan. Den formligen exploderade, som en Trocaderofontän. Kladdig dricka precis överallt. Över hela mig, kassan, kassörskan och en stor sjö på golvet. Förvånande så mycket kletig vätska det blev. När kalablaliken lagt sig och Lillasyster och jag cyklade hem skrattade vi högt och framförallt konstaterade vi att det var tur att Storasyster inte hängde med mig och Lillasyster till affären idag. Hade hon gjort det hade hon nog tappat sansen. Ni vet gjort en sån där mamma-skämmer-ut-mig-och-jag-kan-nog-aldrig-mer-visa-mig-i-dagsljus-någonstans-utan-påse-på-huvudet-svimmnining. Jag kände mer att jag bjudit en hel affär på ett lördags-skratt och skratt får man ju liksom sällan för mycket av ;-).

Och så har jag tur som har tonåringar. Visst är de lite hormonella ibland, ifrågasätter och fräser men de är roliga. Hur kloka som helst i vissa stunder för att i nästa stund ha helt vettlösa resonemang. Ett av de stora tricken är att försöka hålla sig från att bli arg, inte ta saker personligt och tjata ihjäl dom. Se tjusningen med diskussionerna, att de sover i långa sammanhängande sjok och kan klara sig själva i många timmar utan att man behöver fundera på om de trillat ihjäl sig eller satt något i halsen.

Just nu har Storebror och jag en riktigt rolig diskussion om Star Wars som har pågått ett bra tag. Tidigare i veckan "trappade jag upp striden" genom att tejpa upp den här på en skåplucka i köket. Längst ner till vänster har Lillebror skrivit -Nej det är det inte alls. Jag hävdar alldeles bestämt att det är Obi-Wan och Yodas fel att Anakin blir Darth Vader. Storebror blir vansinnigt frustrerad över detta och försöker med jämna mellanrum övertala mig för att jag ska förstå att det är Anakin själv som bär ansvaret. Ett tag hävdade han till och med att mamman hade något ansvar, vilket jag naturligtvis fick avvisa å det bestämdaste. Det är en ytterst hypotetisk fråga men riktigt roligt när han funderat lite och gör ett nytt argumentationsanfall.

Nu till frukost och sen ut i vårvintersolen. Levi kärlek. Kram på er

Nyss avslutad frisersalong på kvällskvisten...

Nä men varför inte? När man råkar hitta en massa djur i Lillasysters hår åker saxarna och kammarna fram. Lockigt hår och håröm, ingen lek att luskamma. (Lillasyster har blivit större, så och håret)
Klippning anbefalles och sen i med schampojox och luskamma sen. Sånt där schampo som ska vara i en timme så det tog lite tid. Kamning på varenda kalufs i hårfagra fluffiga Kaosfamiljen. Ja men tjoho. Det börjar ju klia på alla bara man tänker på det. Lillebror hade en stackars krake så där åkte rakapparaten fram och sen räckte resten av raketsprayen till honom. Vi andra luskammade oss på längden och tvären men hittade inget.

Storebror var den enda som inte joxade med löss eller läxor så till Storasysters stora gapskratt tvingade jag honom att klippa mig ungefär fem centimeter. Storebror är väl inte något riktigt frisörämne men mitt hår är lockigt så det är inte så noga. Om man inte är Storebror och lite precis utav sig. Till min förvåning gjorde han ett aktivt val och slängde perfektionismen över axeln och började klippa. Måste bekänna att jag fick lite hicka när Storasyster aldrig höll på att sluta skratta och han plötsligt sa "det blir fint med lite kortare fram och så noga kan jag ju inte vara nu, det får bli något bara, annars måste vi ju stå här hela natten"...

Faktum är att det blev väldigt fint, jag är riktigt nöjd och alla hade roligt. Jag tror att vi får leka frisering lite oftare, fast helst utan smådjur och schampo då. Löss må vara otrevligt men det är inte dödligt. Sköt om er allihop. Kram

Kvinnodagen, slutet på en känslo och tänkar-resa...

Firat internationella kvinnodagen som sig bör med några kvinnor. Klart att vi ska fira den, vi behöver ju inte var emot något, vi kan ju vara för...

Annars har det varit en ytterst händelserik vecka. Fjällresa med effektiva vännerna. Vi hann ikapp dom och kom för en gångs skull fram samtidigt. Har aldrig hänt förr. Har inte hänt förr att vi haft en ungdoms och en vuxenstuga heller. 7 barn mellan 9 och 16 år. Förutom lite trassel om disken fungerade det riktigt bra. Ganska lugnt i vår stuga med 4 vuxna kan man säga.

Direkt från fjällen gjorde Mannen och jag en roadtrip på sisådär 200 mil. En walk down the memory-lane och begravning. Mycket tankar, känslor och prat. Tog avsked av fina vännen som betytt mycket för oss och kramade om andra som också betytt mycket. Utbytt minnen och historier, skrattat och gråtit lite igen.

På minnesstunden var det en kvinna som sa att muslimer, i motsats till oss, tänker att själen lämnar kroppen när den är färdig med sitt uppdrag. En mycket intressant tanke. Dock tydligen inte helt riktig då jag kontrollerade saken med min praktiserande muslimska vän men jag behåller tanken ändå. Det är vi som är kvar som sörjer, själen har gått vidare för att den behövde det.

Och när det gäller att gå vidare så behöver man göra schyssta avslut. Knyta ihop säckar för att kunna lämna dom bakom sig och öppna upp för nya saker. Förlåta både sig själv och andra för allt man lärde sig när man gjorde misstag och taskiga avslut. Mycket tankar om livsval dyker också upp när man gör en walk down the memory lane. Om inte om hade varit så...

Även om det gjorde ont ibland och inte blev som man tänkte sig kanske allt blev som det skulle helt enkelt. Det enda vi kan bestämma är vad vi ska göra av den tid som har blivit given till oss... Kram på er

Värsta sportlovssporten....

Ja men då är vi där igen. Det brukar ju vara nog trix att få ut Kaosfamiljen genom dörren med bara var sitt par skor och en jacka. Nu ska vi har full slalomutrustning, vinterkläder, vantar, kuddar och mat mm. Dessutom begravningskläder. Jösses, känslorna svallar. Imorgon bitti ska vi åka.

Frågan just nu är om det är värt det. Några blir ovänner, någon retas, någon vill hålla på med annat, någon skojar till det, två har vuxit ur pjäxorna och någon har just kommit på att en del kläder är smutsiga. Man kan ju bli tokig för mindre men man känner igen känslan. Vi kommer att åka imorgon. Så klart en stund efter effektiva vännerna och naturligtvis kommer vi att ha glömt något men det brukar ordna sig. Vi kommer att ha kul. Det är bara tiden fram till imorgon bitti som är lite dryg.


Pratade nyss med effektiva vännen. Samma tankar och känslor rörde sig i det hushållet. Styrkan med att dela med sig är att man förstår att man inte är ensam. Det är därför som den family living, the true story är så populär på facebook. Delar man man med sig och ler åt alltihop kan man få kraften att verkligen ta tag i saker. Effektiva vännen och jag skrattade och lovade varandra att vi skulle försöka låta bli att hata våra familjer under packningen. Skulle tro att vi båda när vi är på väg hem ändå kommer att tycka att det var värt det och planera för nästa år. Redan när vi kommer fram känns det säkert så här. Det är så det brukar vara. Dags att göra ett ryck :-). Ha en fin vecka allihop. Kram

Den magiska lyckoformeln...

Lunchade med en kompis och fick ett par kloka ord till livs. Kloka ord som hon kom ihåg att jag fick från klok man vid namn Hasse från ett behandlingshem för ett gäng år sedan.

Den magiska lyckoformeln:
* Sluta gnälla
* Sluta ljuga
* Sluta skylla ifrån dig

Jobbiga ord som kan "träffa mitt mellan ögonen" men ack så sanna. Så där så att man blir full i skratt. Det är många som skulle kunna bli lite nöjdare i livet om de bara tittade på en av punkterna... Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen lycka och i det ligger det att utifrån förutsättningarna göra min situation så bra som möjligt och då kan ju formeln vara en hjälp.

I veckan har vi funderat oss nästan tokiga på om vi ska åka tidigare från fjällen till begravning av kloka kärleksfulla kollegan/ vännen. Det hör till saken att begravningen är ungefär 90 mil härifrån enkel väg. Åh, men vi är ju i fjällen med goa kompisfamiljen då. Ska vi göra alla besvikna som vill fortsätta fjällresan till fredag? Hur gärna vill vi åka, för och emot? Hur ska vi resa? Flyg för en halv miljon med hotell? Bil, buss och tåg? Och vad gör vi då med skidorna, pjäxorna och barnen?

Efter många om och men har vi kommit fram till att Mannen och jag åker. Vi är lediga för sportlov så vi kan välja att ta ett ordentligt farväl. Hittills har jag aldrig ångrat någon begravning som jag varit på men har några som jag ångrar att jag inte var på. Det är inte någon som kräver att vi ska komma men det blir bra, så bra som nu begravningar är. Man kan ju inte säga att man vill dit, eller jo, det kan man på tal om att inte ljuga. Jag väljer att åka för att det känns viktigt att göra bra avslut och då är begravning oftast bästa tillfället att göra det. Som Lillebror sa så är begravning jättesorglig men det känns bättre efteråt.

Livet är ju så att det inte blir som man tänkt sig alltid. Inget att gnälla över, det händer alla förr eller senare. Vi har det otroligt bra och lever i kärlek även om det ibland innebär sorg. Vi åker med goa kompisfamiljen till fjällen först men avbryter vår fjällresa lite tidigare. Barnen är besvikna över att det blir kortare men det får vara så. Efter sommarens begravning har de förståelse för att vi vill åka (fast beslutet är vårat, vi skyller inte ifrån oss och lastar över ansvar). Barnen åker buss hem och vi tar med skidor, pjäxor, hjälmar osv på begravning.

Funderar på att ringa upp Hasse om jag har kvar hans nummer någon dag och tacka för den magiska lyckoformeln. Den funkar kanske inte på allt men den funkar på mycket. Ha en kärleksfull och härlig helg alla fina. Kram

Sortera lite sockar kanske?

Har man lite annat för sig så blir det en och annat par sockar som ska sorteras ihop. En hel tvättkorg full...

Och visst kan man nästan bli lite full i skratt. Vi är ju ändå inte ett helt fotbollslag, ändå har vi så här mycket sockar. Det stavas överflöd och är något som vi, de allra flesta lever i. Ändå pratar vi om att saker och ting är dyra. Närodlad mat till exempel, även de som renoverar kök för sisådär 50-100000:- pratar om att mat är dyrt. Eller kläder och saker. Vet inte vem som berättade det men det var någon i den äldre generationen som sa att en cykel kostade en månadslön när de var yngre. Egentligen rätt vettigt att saker kostar...

För egentligen vet vi ju alla att en familj, även om den är stor inte behöver en hel tvättkorg med strumpor. På något plan borde vi också kunna lista ut att det kostar någonstans för att vi köper något billigt. Det kan vara djur, de människor som gjort det billiga, miljön eller möjligtvis våra barn eller barnbarn som lär bli arbetslösa (eller plugga kinesiska för att ta jobb i fabrikerna där sakerna görs).

Dags att avsluta socksorteringen, surra lite med Mannen och gå och lägga sig. Kram på er alla

Kärlekens pris...

Jag har haft förmånen att leva kollektivt med många vuxna och ungdomar i över sex år. Kollektivliv är verkligen en upplevelse. Ju fler människor desto mer av allt. En dag kan kännas som en månads vanligt liv. Man kan hinna gråta, skratta, vara riktigt arg och leka på en och samma dag. När man bor ihop i flera år lär man känna varandra och börjar gilla varandra, även om man kan vara väldigt olika. Man lär sig oerhört mycket, kanske framförallt om sig själv. En del människor som jag bott med börjar jag le brett över så fort jag tänker på. Glad över att de över huvud taget finns i världen (även om livet flutit vidare och man inte har lika mycket eller kanske ingen kontakt längre).

En av de kloka, fina, roliga och kärleksfulla människor som jag bott med gick bort i söndags. Vi hade fortsatt ha kontakt ibland och han var en sån där enastående människa som man, när man hade pratat med honom, alltid kände sig lite klokare av att ha pratat med. Motorsågen har stannat, samtalen tystnat, de kärleksfulla ögonen slutits och ett stort hjärta har slutat slå på tok för tidigt. Kärlekens pris är sorg. Sorg över att han fattas oss. Samtidigt finns det också en glädje i sorgen, glädjen över att han har funnits och att man kan bära honom med sig i hjärtat. Fortsätta hans kärleksgärningar på lite olika sätt...

Att sörja på distans är också lite speciellt. Att sörja någon som är viktig men inte är en del av vardagen. Fast jag börjar vara duktig på att sörja. Det enda sätt som funkar för mig är att gråta och prata, skriva lite och vara i vardagen och så gråta lite igen. Att vara lite av en levande sprinkler men det är ok. Tårar är inte farliga, det är de ogråtna tårarna eller att aldrig ha någon att gråta över som är värst.

Så, lyllo mig som känt en sån underbar människa så att jag kan sörja. Måtte träden i vår vän John-Åkes nya skog aldrig glesna. Lev i kärlek. Kram på er