Hemma igen från äventyret...

De gamla kängorna funkade fint och äventyret i Peru blev en otrolig upplevelse. Så där så att vi inte på långa vägar har hunnit smälta det nu när vi kärleksfullt landat hemma i den vanliga vardagen igen.

10 kvinnor på vandring i fyra dagar, på 4600 meters höjd som högst. Häftig natur med vattenfall, frukter, träd, djur och blommor. Häftigt väder med regn och sol om vartannat. en del samtal med framförallt egna funderingar då det blir något meditativt över att fortsätta ta ett steg till och ett till. Träffat urbefolkning från både regnskog och berg. Människor med helt andra liv och kulturer. Vad är det som säger att våra är de bästa?

Vid ett tillfälle hade det gått en stor stenlavin så vägen blev helt oframkomlig. Vips blev alla i bussen med någon som helst erfarenhet av raserade vägar, tillsammans med alla andra som också ville fram, vägarbetare och bilputtare. Rätt spännande, det var inte tal om att ringa kommunen där inte... Ta din egen spade och kom liksom... Och inte att vi bara skulle sticka direkt sen heller bara för att vår buss lyckades ta sig över först. Ayni gör att alla får vänta och man fortsätter hjälpa varandra.



Chauffören berättade att för något år sedan åkte han hemifrån en morgon och kunde inte köra hem igen på tre månader då vägen rasat ner i floden...

Fattigdom, ett helt galet system, miljöförstöring så att man baxnar men också väldigt mycket respekt, tillit, kraft och glädje fann vi under vår resa.

Värmen i familjen sen jag kom hem är både bokstavlig och bildlig (hög feber hos alla barnen). Det gör ingenting, det är övergående. Det är skönt att vara hemma igen. Kram på er

Ja men åh... och dags för äventyr...

Skrev ett litet snabbt inlägg om det äventyr som jag nu är på väg till. Tricksade lite med nya telefonen och lyckades radera både det och det förra inlägget totalt. Ja men tjoho. Förra inlägget var ett mysigt inlägg om Kaos i kubik, om att bo 11 pers i en 9 bäddsstuga med fisar, fniss och stora pjäxor. Skrivet på känsla, då går det liksom bara inte att återskapa. Försvunnet i cybern helt enkelt...

Nåja, lärt mig att inte svara ja på ta bort permanent... Det där med teknik...

Smort in de gamla vandringskängorna för att bege mig ut på äventyr. Med äventyrsresa menar jag en sån som kan ställa saker och ting på huvudet. -96 var jag och jobbade i Sydney, nu ska jag vandra i Peru. Guidad tur men ändå blir det att bege sig in i en helt annan värld.

Det är en kompis och jag som åker. Lämnar man och barn hemma. De kommer att klara sig utmärkt men det är mycket känslor förstås. Att bryta mönster, om än bara för 14 dagar innebär oro. Säkrast hade det förstås varit att stanna hemma. Inte bara stanna hemma och göra det vanliga utan helt enkelt stanna hemma och slå rot i källaren tillsammans med alla som man tycker om med hjälmar och flytväst. Fast då hade vi blivit galna snarare än lyckliga förstås ;-).

Att leva i kärlek innebär att man gör klokt i att lära sig hantera känslor, även de ovälkomna. Och eftersom det är kärlek som gör livet värt att leva så är det ett pris man får betala.

Kärlek till er allihopa. <3

Förkylningsvila...

Lite förkylt för Kaosmodern men en annan sorts förkylning än jag är van. En som inte bryter ut helt utan berättar för mig att jag behöver vila. Kroppen som säger att jag behöver.

Inte äta alvedon och köra på. Vila, ta det lugnt och begrunda sina synder ;-). Låta själen komma ikapp på något sätt. Min absoluta övertygelse är att kroppen och själen hör ihop och att vi är en och annan som inte lyssnar på sina kroppar.

En och annan som inte tänker på Ayni heller. Ett begrepp från Anderna som går ut på att allt hör ihop och att den som ger har rätt att få och tvärtom. Något vi alla behöver tänka på i relation till allt. Att ta lika mycket som man ger oavsett om det gäller vår kropp, i relationer, när man handlar eller i världen.

Allt borde ha ett pris som är jämställt. Dela med sig. Det är inte meningen att någon ska få allt gratis. Nån har betalt pengar till spelvinster. Någon betalar priset för allt det billiga oavsett om det är dukar, lampor eller resor. Det är för Ayni som jag slutat skänka bort saker på bytes bortskänkes sidan på facebook. De som byter, oavsett om de byter till sig en säng mot korvstroganoff är nöjdare än de som får gratis.

Och säger kroppen ifrån så ska man stanna i sängen och ta det lugnt helt enkelt.

Ha det å bra allihopa. Kram

Nog är det lite tråkigt....

Att vi alltid ska hata varandra lite varje gång vi ska iväg någonstans... Även om vi ska iväg och ha väldigt roligt. Fast kanske är det naturligt. Det är väl så krig uppstår. Fast de flesta krig handlar om större saken än buffar, vem som borde ha klivit upp när reveljen gick, vem som slarvat bort underställen på sitt rum eller varför någon prompt ska på toa när alla andra är klara.

En liten stund ångrar man alltid att man ens ämnar till att få med sig kaosfamiljen utanför tomtgränsen.

Jag har sagt det förr men det är fortfarande sant. Är man medlem i en kaosfamilj skulle man helt automatiskt kunna få ett rekomndationsbrev till jobb på till exempel FN eller fredsdomstolen i Haag. Man vet hur krig startar och varför men man vet också att det kan skapas fred även när det verkar fullständigt hopplöst.

För det är ju så det brukar bli till slut. Alla sitter i bilen på någon plats, lite lagom  efter-krigs tjuriga. De flesta sakerna är med o efter en stund börjar de flesta i kaosfamiljen se ljust på framtiden. Innan dagen är slut har vi haft riktigt roligt.

Ha en fin dag allihop kram

Jag har sett dig sticka på bussen i två år...

Säger en kvinna som ville bli invigd i stickningens mysterier i måndags. Hon berättar att hon har lite svårt att komma ifrån på kvällarna. Ensamstående med sju barn. Riktigt trevliga barn som jag ofta ser hjälpa till på olika sätt. De handlar, delar ut reklam och hämtar från förskolan. Hm, och jag som har tyckt ibland att det är mycket när man har fyra, tillsammans när man så att säga har hemmamatch...

Hennes bekanta som varit med och stickat förr har berättat för henne att det är bra att sticka då man slipper tänka dåliga tankar. Jag frågar ingenting om var pappan till de sju barnen tagit vägen utan vi pratar om ditt och datt samtidigt som jag lär henne att sticka räta maskor. Plötsligt fylls jag av en känsla av beundran för denna kvinna. Jag förstår att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara ensamstående med sju barn i ett land som varken har ett språk, kultur, klimat eller sätt att hantera saker som man är bekant med.

Hon är enträgen men det är svårt. Hon har aldrig sett någon sticka i hemlandet, yllevantar är tydligen dumt om vintern innebär regn och ännu mer regn ;-). Snö är bättre än krig sa någon och sen var det någon som sa att snö inte är jobbigt alls om man jämför med sand och sen gjorde de blåsljud och skrattade högt. Hm, har jag aldrig tänkt på. Kul med lite andra perspektiv.

Träning, träning träning. Det är samma sak med språket, kulturen, klimatet och vårt sätt att hantera saker. Tids nog lär hon sig säkert. Vad som också är säkert är att jag är otroligt tacksam över att jag bor i ett land som människor behöver fly till, inte från. Så klart att vi alla har saker att brottas med och behöver göra vad vi kan utifrån våra förutsättningar men en del har det tuffare redan från början...

Den nya stickningsadepten var nöjd och tog med sig stickningen hem för att fortsätta. Planen är att få högstadiesonen, som har slöjd, att visa henne om hon gör fel. Hon tänker försöka komma ifrån även nästa måndagskväll. Hoppas hon lyckas.

Hoppas att ni har det bra. Kram

De ovanliga små sakerna...

Vintersim är inte en helt vanlig sysselsättning för kaosmodern men i lördags var det dags. 

Kaosmodern blev precis innan helgen inhyrd i ett krisande vintersimmarlag. Jag brukar säga att ett kallt dopp är bra för den mentala hälsan men jag hade aldrig simmat förr. En kompis hade ett lag där hälften hade fått feber. Gaget bestod av en pridemössa.

Stämningen var på topp, både inom laget och mellan lagen. Det blir ju lätt så när alla vet att det är något ovettigt med den syssla en just tänker utöva (även om det inte är farligt, säkrare vinterdopp har jag nog aldrig gjort, dykare, läkare, nät osv). 0,1° i vattnet och då vår förste man lyckades hamna in en ledning i vårt heat så gick det verkligen undan sen också. Hur man nu kan döpa ett lopp i en vintersimstafett till ett heat när man måste tänka på uppvärmningen efteråt ;-). Vrålande glada var vi när vi kom i mål och nu har jag provat. Dock lite oklart om jag kommer att låta det bli en tradition...

Storebror säger att jag inte är så mogen. Kan tänkas. Eller också är vi helt enkelt olika. För mig är det viktigt att göra de små galna sakerna för att inte övermannas av samma-lika-rutin-tristess. Storebror är mer förnöjsam utav sig men han har inte en lika snygg mössa som jag ;-).

Hoppas att ni har det fint allihop. Kram

Var god dröj, utvekckling sker :-)

Lite styvmoderligt behandlad den här Bloggen för tillfället. Inte konstigt alls då det varit mycket både på jobbet och hemma. Mycket att göra men också saker som ska processas, både hos mig själv och andra.

Personligen är jag nog ganska van vid att vara i process då kovändningar och förändringar typ varit ett signum för mig, i alla fall innan jag mötte Mannen, fick barnen och blev bofast. Bara en kommer ihåg att "tanka" upp sig ordentligt då hög fart kräver mer bränsle så går det bra. På samma sätt som att det kräver en hel del bränsle att böja tid.

En del andra runt omkring mig är lite lika vana att ha känslomässiga berg och dalbane liv men det ordnar sig. Tränar en så blir en bra helt enkelt, även om det blir lite skakigt i början.

Fast ibland tappar jag hoppet om människor. När man upptäcker att en del karlar i förhållanden tar sig friheter att bete sig hur som helst så blir jag halvet rabiat och tänker som Hanna Hellquist. När folk börjat dela rasistiska grejer på facebook, så tappar jag armarna och tänker så här.

Sen kommer jag på att de allra flesta människor jag känner, av alla sorter, är väldigt trevliga men däremot så spelar oro och rädsla ofta oss spratt. Så att vi slutar kolla fakta och sen blir vi rädda för de som är rädda som här.

Idag har jag hjälpt en kompis att bli av med en karl, grattat min jättefina 87-åriga jättevimsiga morfar som har det otroligt fint på sitt boende och sen har jag varit på akuten med Lillasyster som antagligen har en spricka i foten och fick ett halvt gips. Länge leve välfärdssamhället, det levererar :-).

Så låt oss tillsammans släppa rädslan, utvecklas, leka och fortsätta vår kärleksfulla vandring. Sprida tilltro, hopp och kärlek för det behövs det alltid mer av i världen. Kram på er