December-mode

December och man skulle kunna stressa hur mycket som helst. Fixa, trixa och springa fortare. I år har vi dragit in high score på Lucia. ALLA barnen har uppträdande, varav minst tre stycken på torsdag, den fjärde har vi inte koll på än men det är ju bara måndag än.

Och det är lite så vi hanterar den här Decembern. Vi tar så mycket en dag i taget att båda Kaosföräldrarna under middagen i stort sett i samma andetag uräktade sig och bekände julmiddag med respektive jobb imorgon! Eh, jahapp.

Julgröt får det bli. Alla barnen jublar och de börjar vara stora. Vi misstänker inte längre någon för att trilla ner från köksbordet så fort vi vänder ryggen till. Ingen kommer att köra hårklämmor i brödrosten, micra traktorer eller diska oss till vattenskador heller bara för att vi lämnat köket. I själva verket går det utmärkt att båda föräldrarna lämnar huset samtidigt numera.

Bara när jag skriver det här kommer jag på ca 7-8 saker som jag borde ha gjort. Lucialinnen, julcup, kortbeställning, skolkataloger, pyssla in pepparkakseländen, betala parkeringsböter, tvätta varmaste jackan och göra facebooktråd om julafton. Äh, idag har jag haft fullt sjå med att jobba och hitta min cykel. Det kan ju inte vara meningen att vi ska bryta ryggen av oss för att få träffa julfrid. Vägra julstress. Vi hinner inte med allt men det kommer inte att komma någon inspektör den 23/12 och förvägra oss att fira jul för att vi förjulat för dåligt. Det blir den 24:e, oavsett vad och det känns riktigt bra.

Sköt om er allihopa. Kram

Pepparkaks-skrik och politik...

I brist på snö har vi hittat en sysselsättning som substitut. Pepparkaksbak med tillhörande kristyrande. När sisådär en 6-7 barn under dagen gör pepparkakskreationer med kristyr behöver man inte snö, det blir så att säga väldigt ljust, om än inte så fräscht i köket. Kul i alla fall.

Intressant är att Storasyster för året verkar ha lärt sig att ta ihop sig, även då pepparkakorna inte blir som de ska. Hon konstaterar nöjt att hon aldrig tidigare har bakat pepparkakor utan att gråta. Den som tagit över "bryta-ihop stafettpinnen är Lillebror. Med jämna mellanrum knölar han ihop deg och stormar ut ur köket.

Och som vanligt är det med sammanbrott/ utbrott att ju mindre vi bryr oss och går in och försöker fixa till, desto snabbare går det över. Det är inte mitt problem om Lillebror inte bakar en enda pepparkaka mer i hela sitt liv. Däremot kan det blir problem för honom i livet om han inte lär sig att sansa sig. Lämnar man honom ifred när han störtat ur köket så får han chansen att lära sig det, precis som Storasyster har gjort.

Politik är aningen svårare. Nyval efter ett turbulent val och en knepig budgetomröstning där SD med sina 12,8% lyckas, inte bara fälla budgeten utan även få alla diskutera den enda frågan som de tycker är viktig. Hotar att fälla varje budget för sin fråga. Nyval är klokt, kanske kan situationen lösas så att vi får mer stabilitet. Förhoppningsvis blir Sverige mer politiskt. Det är så lätt när man haft fred och välstånd länga att bara dissa politiker men någon behöver göra jobbet och göra det seriöst, titta på helheten, inte bara en enda fråga. Annars kan vi lika gärna göra enligt Maltes förslag.

Skrota blockpolitiken så att man kan regera i minoritet igen utan att det ska bli stopp överallt.

Kram på er allihop

Add-vän(t)

Varför umgås inte vi så ofta med andra familjer? Frågan kommer från Storasyster och den är både berättigad och intressant.

Då när vi hade två barn så umgicks vi en del med andra familjer, mest de som också hade två barn. När Lillebror och sedemera också Lillasyster dök upp så hade vi fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan bland alla blöjor, kräkshinkar och rammel. Blev inte så mycket tid och energi för bjudningar och artigt facebook-dukande och umgåsande. Några familjer brukade vi träffa på badhuset och ibland bjöd vi hem någon (kändes nästan alltid bättre att vara hemma hos oss när en hel tomtearme´ kan kännas som en invasion).

Inte så svårt att umgås, man ställde fram Duplobacken/ brio järnvägen och sa till barnen att leka och så lekte de. Nu när barnen blivit äldre är det mycket som ska stämma på hela tillställningen. Intressen, personligheter osv. Har man fyra barn är det till exempel vanligt minst ett barn blir "över" och kommer att sitta kloss med föräldrarna och fråga om när vi ska hem/ tjata om att allt är tråkigt.

Faktum är att vi, när vi bara är vår familj redan är en hel flock. Vi kan spela en riktigt rolig fotbollsmatch, bara familjen. Det blir sällan tråkigt/ lugn och ro ens vanliga vardagar vid maten. Visste ni till exempel att barn till och med kan bråka om hur man häller ur ett mjölkpaket på det korrekta sättet?

Ibland blir det häng med lite kusiner som vi trivs riktigt bra med. Storhelgerna firas i stort sett uteslutande med en annan familj med stor flock. Till saken hör också att Kaosföräldrarna har hystat socialt krävande jobb. Själva livet gör så att man glider ifrån vissa vänner och andra tillkommer. Kan vara att vi inte umgås flockvis så ofta. Lite omärkligt har vi i stort sett övergått från att trassla ihop hela familjer till att vi vuxna på lite olika sätt umgås med andra vuxna.

Så nej Storasyster, vi umgås inte så ofta med andra familjer men vi har vänner som vi verkligen gillar. Vänskap går upp och ner och fram och tillbaka och kan från tid till tid vara väldigt olika. Det viktigaste är att man trivs och har vänner. Dagens improviserade glöggprovning och givande samtal med två nyfunna vänner är ett strålande exempel på att vänskap inte behöver vara trassligare än så. Stämmer allt kan det vara lika enkelt som att adda på facebook :-)...

Hoppas ni haft en underbara advent. Kram

Behövs det en internationell mansdag?

Att män styrt världen i ett stort antal år är inte direkt någon hemlighet. Mer i lön, mer makt och mer uppmärksamhet i de allra flesta sammanhang. Av den anledningen kan man tycka att män inte borde ha en egen dag, de har ju alla de andra utom 8/3.

Underordnade har mindre makt men de är ofta klokare och har större handlingsutrymme på andra plan. På samma sätt som svarta vet mer om vita än tvärt om så vet kvinnor mer om män än tvärt om. De flesta män ser relationsfilmer när de är nykära, sen slutar de med det och fortsätter att titta på ensam-man-räddar-världen-filmer. De läser inte speciellt många kvinnliga författare heller. Ungefär noll andra perspektiv än sitt eget alltså. Mansrollen förblir som "Sara" säger här löjligt snäv. Klart att det är hotande att förlora makt men man vinner annat.

Det räcker liksom inte att ett gäng kvinnliga feminister diskuterar mansfrågan, den behöver komma upp på dagordningen överallt. För let´s face it, vi har inte kommit så långt. Små killar är fortfarande våldsamma på skolgården och fröknarna säger att pojkar är pojkar. Småbarnspappor jobbar fortfarande löjligt mycket. Killar löper mycket större risk att bli nerslagna ute på stan än tjejer. Det finns folk som köper "rules for dating my daughter" t-shirts. Manlig makt/ maktlöshet, självmord, alkoholism, arbetslöshet och själslig ensamhet är stora problem för män och i förlängningen blir det problem för alla.

Så ja, jag tycker det finns all anledning att fira internationell mansdag. En dag där män kan träffas och prata om hur det är att vara man för det finns så otroligt många bra män. Som den här till exempel (som jag ev har länkat till förr men den är bra).

Just nu lanar Storebror med en av sina äldsta vänner i källaren. Jag hoppas verkligen att de pratar om annat än WoW också för jag tror att manlig vänskap är utvecklingsbar och en väg för att ta oss framåt i ämnet. Ha en fortsatt trevlig helg allihop. Kram

Är separationer det värsta som kan hända?

Ibland sägs det att folk skiljer sig för lätt numera. Själv tror jag inte det. Det händer allt för ofta att man träffar vuxna människor som lever i förhållanden som inte är bra för någon. Man har slutat lyssna på varandra eller är oresonligt svartsjuka, tänker att man håller ihop för barnen, skrattar inte längre eller har upphört att göra vänskapliga handlingar för varandra. En del förhållanden är väldigt speciella redan från början. Kamp om rätt och fel, kontroll, önskningar om tankeläsning och jag-är-bättre-än dig-grejer.

Dryga 17 år med Mannen, vännen och lekkamraten. 17 år är en lång tid. Klart det har gått upp och ner på alla tre områdena men det är ändå grunden och vi vill varandra väl och försöker lyssna. Ärlighet. Vore det inte så skulle jag rösta för att vi flyttade isär oavsett de 17 åren. Det värsta som kan hända barn (människor överlag) är inte skilsmässor. Det är att folk gör illa varandra och tjuras och är ihop fastän man inte är bra för varken varandra eller barnen. Kanske inte varit det på flera år...

Här halkade jag in på en blogg om ämnet. Med en massa kommentarer, främst från kvinnor om att man haft det dåligt i många år. Som om separation vore det värsta. Handlar livet inte till syvende och sist ändå om att mötas och skiljas? Har faktiskt träffat en hel del, både barn, ungdomar och vuxna, som önskat att deras föräldrar skulle ha brutit upp tidigare.

Oavsett om det gäller kärlekar, vänner eller släkt så är meningen att man ska växa och bli berikad av de möten man har med varandra, inte trasas sönder. Alla relationer går upp och ner och fram och tillbaka, men när mönster upprepas och ingen blir glad av en relation är det läge för time-out. Har träffat föräldrar som börjat om igen efter en tidig time out och fått det bättre än någonsin. Andra vittnar om att de samarbetar bättre som separerade runt barnen. Mest tragiskt är det när man träffar människor som trasat sönder varandra så mycket att de inte längre kan samarbeta.

Hemma hade vi för ett tag sedan en diskussion om Ron och Hermiones från Harry Potters förhållande(kan bli lite roliga diskussioner när barnen blir större). Mannen och Storebror hävdade stenhårt att de inte borde vara ett par. Jag hävdade motsatsen men har ändrat mig. Det är inte speciellt charmigt när vuxna människor gnabbas hela tiden.

Lillasyster, 9 år vet mycket om att mötas och skiljas. Hennes två bästa kompisar har flyttat. Ganska häftigt att se när hon träffar dom men framförallt den äldsta vännen. Tar vara på varje möte, det är en fröjd att se.

Lite så där som vi också borde göra. Ta vara på de goda relationerna så länge de varar och låta livet vandra vidare. Ingenting kan vara för evigt och det behöver vi tyvärr hantera... Kram på er allihop

Ok då kroppen...

Ler lite för mig själv och konstaterar att det inte är någon slump att jag dragit på mig förkylning just nu. Kroppens sätt att säga lugna ner dig ett slag. När någon/något som är en så kär, viktig och nära som kroppen säger ifrån så är det bäst att lyssna och lyda. Att ta Alvedon och köra på skulle bara leda till trubbel. Kroppen vill ju säga en något....

Så torsdagen tillbringades i stort sett i horizontalt läge. Jobb fredag och så Sagan om Ringen maraton med Lillasyster i helgen. Supermysigt och välbehövligt då hon också var lite krasslig.

4:e barnet som jag ser dessa filmer tillsammans med. Precis som Harry Potter går det att prata om en massa olika saker runt filmerna med barnen. Krig, kärlek, svek, vänskap, familjer, makt, kön, personligheter, gruppdynamik osv osv. Spännande att även om det är samma filmer så är det olika scener vi pausar vid och olika saker de blir fascinerade, glada eller tycker är skrämmande/upprörande.

Personligen tycker jag att det är riktigt kul när barnen blir större. De blir egna personer med egna tankar och ideer. Bara för att jag fött dom så vet jag inte allt. Många roliga diskussioner blir det...

Helgens vila har lönat sig för mig, i stort sett frisk. Idag delar Mannen och jag på att jobba/ sköta om sjuklingar. det är viktigt att ta hand om sig och varandra, annars riskerar man att rasa ihop. Sköt om er allihop :-).

Det blir aldrig mindre än mycket

Det går inte att låtsas som om det bara är mycket just nu. Det är faktiskt lite mycket nästan jämnt. När det inte är idiotmycket förstås. Faktum är att jag verkar gilla det. Annars skulle jag göra något åt det. Skaffa ett annat jobb, förvägra barnen aktiviteter, ha inte träStorasysters fotbollslag, dra ner på ordningskraven o skippa renovering... Ja men det är ju just det sistnämnda jag gjort, låg ribba ordning o hemmafix bara i nödfall..

Jag gör det som är absolut nödvändigt, roligt och eller givande. Däremellan tar jag det grymt lugnt o doppar mig i havet. Klart att alla vuxna människa har vissa val när det gäller hur mycket de har. Det handlar som vanligt om prioriteringar. Viktigaste först o en sak i taget. Ha en fin tisdag. Kram