Massor att göra och noll energi...

Om jag hade haft en att- göra lista hade punkterna varit fler än sandkornen i öknen och jag har ingen som helst energi. Har varit ledig idag men nej, ingenting har hänt av sig själv, ALLS. Inte från mitt håll i alla fall. Känner mig som Hicke Hiskelig Halvulks eländiga drake. Bääär miiiig, mina vingar väärker...

Tålamodet har inte varit det bästa och värst vad det är svårt att blunda för jobb när man har slut bränsle. Varenda hörn i hela huset och allt däremellan hånflinar åt en och skriker: -Kom hit och gör ett ryck lata kvinna...

Jag blundar, håller för öronen och går vidare. Läser en artikel i Arbetaren om att vara onyttig med gott samvete. Precis vad jag behövde läsa idag. Ibland behöver man bara göra så lite som möjligt. Vara lite försiktig med sig så att man inte rusar in i väggen. Läsa en bok och kanske dricka lite av sommardrickan som Lillebror och hans kompis ordnat. Godare än vad man kunde tro...

Någon annan dag kan jag vara arbetssam och tålmodig. Bara att skriva om det gör det lättare. Tralala, om ingen går i fällan och passar sig för den, så får vi allesammans fira jul igen... Hejsan, hoppsan fallerallera.... Nu kom Mannen hem från jobbet och kudden kallar. Sov gott alla söta

Samma fast ändå annorlunda...

Då var det dags igen. Jag har gjort det otaliga gånger, viktigt men ändå så jobbigt. Med Storebror ett par gånger och med Storasyster otroligt många gånger. Nu var det Lillebrors tur.

- Mamma jag vill inte dö...

Och så tog vi snacket. Helst vill man förstås aldrig tänka på att någon ska dö men ändå kan man inte kliva förbi att det är det enda som är rättvist i livet, att vi alla ska dö.

- Mmm, Lillebror vet du vad, du är snart sju år och har kanske 70 eller 80 år framför dig.

Och så pratade vi om det en stund. Och att det kanske finns en gud och vad som händer efter att man dör och vad händer med dom som blir brända...

Mina snack om döden brukar sluta med att vi planerar. Att vi pratar om att det kanske finns en stor walk-in-closet där alla mysiga man känner som har dött står och väntar och visar en hur man väljer vingar. Och så pratar vi en stund om möjliga färger och former på vingar och hur de vi helst skulle vilja ha skulle se ut. Idag kom jag på att eftersom jag inte är så van att flyga vore det kanske bäst om jag utrustades med en tuta i början.

Jag blir helt gråtfärdig av tanken men det känns som om en väldigt viktig fråga att inte väja för. Och vågar man bara hålla i så får man ändå lite perspektiv på livet. Då kan vi njuta av livet och glömmer inte bort att köpa jordgubbar bara för att det kostar lite... Här och nu...

Naturligtvis...

Har jag sett tecknen i några år nu. Jag är inte ensam som bestämmer. Kaosdrottningen blir liksom motarbetad ibland. Först var det dynorna på stolarna i köket. Jag knöt fast, Mannen, Storebror och Storasyster knöt lös. Dynivraren- dynhatarna= 0-1. Sen har vi haft såna där små strider och det blir inte färre för att man är fler i familjen. Mattor på golvet, duk på bordet osv osv. Ibland är det bara att ta sitt förnuft till fånga, ge upp på walk over och skrattande blåsa i slutsignalen. Varför kämpa emot naturliga tillstånd?

Nu funderar jag på att lämna WO när det gäller trädgården. Jag planterar och grejar. Barnen råkar skjuta fotbollar på Syrener, tulpaner och lökar och genar över hallonriset. Mannen släpar hem ved, grus och diverse bråte och gör högar på ställen där jag tänkte att det skulle bli vackert. Spadar gillar han att ställa upp där min Astilbe borde få ljus och bli vacker. Och så gör ju naturen sitt också. Inte en regndroppe och hela trädgården är full med mini-Dahlior (se ovan). Ha ha, det blir Charles Darwins princip som gäller i år också. Fitest survives. Kanske borde jag starta en handelsträdgård för extremt härdiga växter. Så länge nöjer jag mig med att uppgradera Maskrosor till mini-Dahlior. Går man tillräckligt nära är de oerhört vackra... 10 hoppsasteg om dagen ger en bättre värld har 683 medlemmar på fejjan. Kanske Maskrosor = Minidahlior också skulle kunna få ett gäng anhängare. Maskrosor är ju oerhört lätta att driva upp. Varför är det bara det krångliga som anses vackert? Kram på er

Plötsligt är den här...

Vad vi vill dagen... Inte en plan, vi äter frunch och sen tittar vi på varandra och funderar vad vi helst vill göra. Skrota runt här hemma eller något annat? Vi kastar de ordinarie måstena åt sidan. Erbjudande om trevligt sällskap finns. Vilken tur vi har. Livet är här, livet är nu. Ha en trevlig dag.

Ett liv som innehåller allt...

Träffade en tjej idag som skulle bli mamma för första gången. Jag gratulerade henne med hela hjärtat. Sen pratade vi en lång stund om barn och att livet blir färgstarkare. Hela känsloskalan, ett liv som innehåller mer av allt.

Och sen flög jag hem. Hade varit borta sedan i söndags och hur bra och kul allting än varit så fanns där hemlängtan. Längtan efter strålande ögon, tjafs och vanlig vardag, stök och gapskratt. Väl hemma gick jag runt och tittade på alla fina som sov och pratade med alla fina som var vakna. Gick ett varv i trädgården, andades hemma luften, njöt av ljuset, blommande körsbärsträd, päronträd och plommon. Drack te med mysige Mannen. Sen fick jag anledning att plocka fram mors dricka och vitpeppar. Gissa varför...

Storsängen har börjat fyllas på så smått. Ovissst hur mycket vi får sova i natt. Ah, jag har sovit i egen säng i flera nätter. Mer av allt sa jag visst och livet sa jajjamän, ska bli. Och jag säger tack... Kram på er alla mysiga som också har förmånen att få uppleva livet som plus extrameny...

Vem bär ansvaret för att en person är lycklig?

Har haft anledning att fundera på den frågan, både på jobbet igår och hemma idag. Den frågan finns med mer eller mindre hela tiden. Det finns massor av saker att vara lycklig eller olycklig över i världen. Livet möter oss och det är inte upp till oss att bestämma vad som möter oss. Däremot är det upp till oss att bestämma vad vi ska göra med den tid som givits oss (citat knyckt från Sagan om ringen).

Mannen kan varken läsa mina tankar eller göra mig lycklig, även om vi till och med lyckades gifta oss till slut. Det vore ju förstås smidigt om jag kunde lasta över på honom när jag är velig och inte vet vad jag vill eller bara känner mig less men det är tyvärr upp till mig att uttrycka vad jag vill, tänker och känner och sen får vi se. Mannen har ju förstås också ett eget val och kan ju förstås vägra köpa blommor eller ge mig uppmärksamhet, fastän jag har bett om det. Då får jag ju fundera igen och kanske lägga fram att han kan skippa att laga mat och tvätta om han bara köper blommor eller hitta på något annat i förhandlingen. Att fundera över vad som verkligen gör mej lycklig är nog A och O. Barnen har inte kommit till världen för att göra mig lycklig heller, även om de råkar göra det. Det kan egentligen aldrig bli någon annans uppdrag att göra mej lycklig, aldrig "på rikt".

När jag tänker på saken så är det rätt tur att andra människor inte kan läsa tankar. Tänk bara dom gånger jag är så arg så att jag vill skjuta iväg mig själv i en jätteraket eller när jag tänker att jag aldrig någonsin mer vill se ett enda barn... Jag tror att det är många barn/ syskon/ föräldrar/ partners osv som skulle ha behövt åratals terapi om de kunnat läsa tankar.

Lite hemskt är det ju förstås att tänka att man själv är ansvarig för att göra sig lycklig. Samtidigt får ju då Mannen ta ansvar för sig och berätta för mig vad han vill. Barnen också, även om jag är lite ansvarig så är det inte mitt uppdrag helt igenom att göra mina barn lyckliga. De får de göra själva och vägen till lycka med andra människor tror jag är kommunikation. Enkelt men ändå svårt men mycket vågat hälften vunnet.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig...

När man kommer hem efter att ha utnyttjat kvällsljuset och jobbat sent vill man gärna ha stående ovationer. Helst tycker jag nog allt att Mannen kan stå i hallen och berätta hur vacker jag är och hur han har saknat mig. Efter fyra barn och 14 år tillsammans kanske det inte är riktigt rimligt, även om jag tycker att det borde vara naturligt (?). Vad hände? Jo, han sa ungefär hej, satt och spelade WoW... en lååång stund. Ja men tjoho!!!

Nå, då kan jag se ungefär fyra olika scenarion:

1. Jag tiger och lider och hoppas att han ska begripa att han är en idiot (innan jag lagt in om skilsmässa).

2. Jag går ut och går rakt fram/ tar in på hotell tills han ringer och säger att han upptäckt att något fattas honom och vad.

3. Jag bloggar om det lite tvärt och startar sen ett litet nätt krig.

4. Jag går och sätter mig besvärande nära honom, stirrar på honom tills han tittar tillbaka och så kittlar jag honom tills han ber om nåd och sen kräver jag att han ägnar lite uppmärksamhet åt mig (det sista alternativet kom jag på när jag sökte lämplig bild, det leks för lite i världen)

På tal om världen så kan jag inte låta bli att uppröras över Israel. Jösses... så det får gå till... och har gjort i många år. Enda fördelen är att någon kanske snart begriper att det inte är en framkomlig väg att kriga. Om krigshetsarna först gör ett lämpligt antal hoppsa-steg och sen sätter sig vid förhandlingsbordet så borde det gå vägen. Ha en trevlig kväll