lördag 28 februari 2015

Den magiska lyckoformeln...

Lunchade med en kompis och fick ett par kloka ord till livs. Kloka ord som hon kom ihåg att jag fick från klok man vid namn Hasse från ett behandlingshem för ett gäng år sedan.

Den magiska lyckoformeln:
* Sluta gnälla
* Sluta ljuga
* Sluta skylla ifrån dig

Jobbiga ord som kan "träffa mitt mellan ögonen" men ack så sanna. Så där så att man blir full i skratt. Det är många som skulle kunna bli lite nöjdare i livet om de bara tittade på en av punkterna... Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen lycka och i det ligger det att utifrån förutsättningarna göra min situation så bra som möjligt och då kan ju formeln vara en hjälp.

I veckan har vi funderat oss nästan tokiga på om vi ska åka tidigare från fjällen till begravning av kloka kärleksfulla kollegan/ vännen. Det hör till saken att begravningen är ungefär 90 mil härifrån enkel väg. Åh, men vi är ju i fjällen med goa kompisfamiljen då. Ska vi göra alla besvikna som vill fortsätta fjällresan till fredag? Hur gärna vill vi åka, för och emot? Hur ska vi resa? Flyg för en halv miljon med hotell? Bil, buss och tåg? Och vad gör vi då med skidorna, pjäxorna och barnen?

Efter många om och men har vi kommit fram till att Mannen och jag åker. Vi är lediga för sportlov så vi kan välja att ta ett ordentligt farväl. Hittills har jag aldrig ångrat någon begravning som jag varit på men har några som jag ångrar att jag inte var på. Det är inte någon som kräver att vi ska komma men det blir bra, så bra som nu begravningar är. Man kan ju inte säga att man vill dit, eller jo, det kan man på tal om att inte ljuga. Jag väljer att åka för att det känns viktigt att göra bra avslut och då är begravning oftast bästa tillfället att göra det. Som Lillebror sa så är begravning jättesorglig men det känns bättre efteråt.

Livet är ju så att det inte blir som man tänkt sig alltid. Inget att gnälla över, det händer alla förr eller senare. Vi har det otroligt bra och lever i kärlek även om det ibland innebär sorg. Vi åker med goa kompisfamiljen till fjällen först men avbryter vår fjällresa lite tidigare. Barnen är besvikna över att det blir kortare men det får vara så. Efter sommarens begravning har de förståelse för att vi vill åka (fast beslutet är vårat, vi skyller inte ifrån oss och lastar över ansvar). Barnen åker buss hem och vi tar med skidor, pjäxor, hjälmar osv på begravning.

Funderar på att ringa upp Hasse om jag har kvar hans nummer någon dag och tacka för den magiska lyckoformeln. Den funkar kanske inte på allt men den funkar på mycket. Ha en kärleksfull och härlig helg alla fina. Kram

tisdag 24 februari 2015

Sortera lite sockar kanske?

Har man lite annat för sig så blir det en och annat par sockar som ska sorteras ihop. En hel tvättkorg full...
Och visst kan man nästan bli lite full i skratt. Vi är ju ändå inte ett helt fotbollslag, ändå har vi så här mycket sockar. Det stavas överflöd och är något som vi, de allra flesta lever i. Ändå pratar vi om att saker och ting är dyra. Närodlad mat till exempel, även de som renoverar kök för sisådär 50-100000:- pratar om att mat är dyrt. Eller kläder och saker. Vet inte vem som berättade det men det var någon i den äldre generationen som sa att en cykel kostade en månadslön när de var yngre. Egentligen rätt vettigt att saker kostar...

För egentligen vet vi ju alla att en familj, även om den är stor inte behöver en hel tvättkorg med strumpor. På något plan borde vi också kunna lista ut att det kostar någonstans för att vi köper något billigt. Det kan vara djur, de människor som gjort det billiga, miljön eller möjligtvis våra barn eller barnbarn som lär bli arbetslösa (eller plugga kinesiska för att ta jobb i fabrikerna där sakerna görs).

Dags att avsluta socksorteringen, surra lite med Mannen och gå och lägga sig. Kram på er alla



tisdag 17 februari 2015

Kärlekens pris...

Jag har haft förmånen att leva kollektivt med många vuxna och ungdomar i över sex år. Kollektivliv är verkligen en upplevelse. Ju fler människor desto mer av allt. En dag kan kännas som en månads vanligt liv. Man kan hinna gråta, skratta, vara riktigt arg och leka på en och samma dag. När man bor ihop i flera år lär man känna varandra och börjar gilla varandra, även om man kan vara väldigt olika. Man lär sig oerhört mycket, kanske framförallt om sig själv. En del människor som jag bott med börjar jag le brett över så fort jag tänker på. Glad över att de över huvud taget finns i världen (även om livet flutit vidare och man inte har lika mycket eller kanske ingen kontakt längre).

En av de kloka, fina, roliga och kärleksfulla människor som jag bott med gick bort i söndags. Vi hade fortsatt ha kontakt ibland och han var en sån där enastående människa som man, när man hade pratat med honom, alltid kände sig lite klokare av att ha pratat med. Motorsågen har stannat, samtalen tystnat, de kärleksfulla ögonen slutits och ett stort hjärta har slutat slå på tok för tidigt. Kärlekens pris är sorg. Sorg över att han fattas oss. Samtidigt finns det också en glädje i sorgen, glädjen över att han har funnits och att man kan bära honom med sig i hjärtat. Fortsätta hans kärleksgärningar på lite olika sätt...

Att sörja på distans är också lite speciellt. Att sörja någon som är viktig men inte är en del av vardagen. Fast jag börjar vara duktig på att sörja. Det enda sätt som funkar för mig är att gråta och prata, skriva lite och vara i vardagen och så gråta lite igen. Att vara lite av en levande sprinkler men det är ok. Tårar är inte farliga, det är de ogråtna tårarna eller att aldrig ha någon att gråta över som är värst.

Så, lyllo mig som känt en sån underbar människa så att jag kan sörja. Måtte träden i vår vän John-Åkes nya skog aldrig glesna. Lev i kärlek. Kram på er

torsdag 12 februari 2015

Frukost med utsikt över ett diskberg...

Pepparkaksformarna från tisdagens bak blänker i morgonljuset. Glas, glas och åter glas från veckans kvällsfikan och mellanmål. Stekpannan, stekgrytan och pannor från middagar och andra bak. Lunchplastburkar. Skålar och otaliga smörknivar. Jag ler lite när jag tittar ut över resultatet av ett levande liv i hamsterhjulet. Jobb och träningar, bakning till teater och den där pepparkaksdegen som inte hanns med innan jul.

Kaosföräldrarna hade en rätt intressant diskussion igår. Det började med en fråga om vad vi verkligen vill göra, få ut av livet. Kanske hoppa av tåget, hamsterhjulet... Resa en lång bit länge... Hm, stökigt och dyrt att resa allihop och plocka barnen ur skolan. Lite Downshifting kanske? Åhå, det är ju just det vi redan gör. Håller dock inte med om att det är hårt arbete att jobba 80%. Tvärtom är det lugnare. Torsdagarna för mig själv. Då jag kan äta lång frukost, kolla saxofonkön, tvätta, åka skidor, spela min musik kanonhögt eller bara vara.”Om vi inte använder tid till att reflektera, har vi snart ingen tid alls”

Vad vi gjorde igår var att vi lekte lite med tanken att göra mer av downshifting. Inte kräva av barnen att de också skulle göra det utan räkna och kolla lite hur det skulle vara om vi hoppade av hamsterhjulet. Spara pengar för att ta tjänstledigt ett halvår och baka bröd, sticka sockar, gräva i trädgården eller vad annat som kan falla en in. Man har ju trots allt varit styrd en stor del av livet så ett bonushalvår där man kan lyssna på vilken musik man vill och gå eller cykla i sin takt ;-).

Vad skulle du göra om du "hoppade av" i ett halvår? Sol ute, dags att gå ut. Ha en bra dag. Kram

torsdag 5 februari 2015

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Detta är en fråga som man liksom automatiskt brukar ställa sig när det händer något elände. Att saker händer oss är naturligt, men det finns människor som drabbas i mycket högre utsträckning än andra. Däremot är det sällan någon ställer sig den frågan när man har det riktigt bra, detta trots att det är grattis till oss människor i västvärlden. De allra flesta av oss har allt och lite till när det gäller grundläggande behov och det enda vi gjort för att förtjäna det är att vinna vårt livs viktigaste simtävling i rätt livmoder vid rätt tidpunkt.

Tacksamhet är något som vi ofta glömmer när vi springer omkring i våra viktiga hamsterhjul med våra med våra måste-fixa-gardiner-grejer. Men vi må förlåta oss. Vi har levt i fred i 200 år och de flesta av oss har aldrig varit ens nära att våra familjer inte har mat på bordet. Det är inte så konstigt om vi har lite svårt att förstå. Det är nämligen lätt att tänka att man jobbat så hårt och därför förtjänar det bästa när det i själva verket är tur. Det finns gott om människor i världen som står ut med större umbäranden än vi, jobbar ännu hårdare och ändå inte har en femtedel av det vi har.

Vad vet jag om vad jag skulle göra om jag kände att mina barn och min familj inte hade det grundläggande. Tigga, prostituera mig, övertala Kaosmannnen att dra ut på kriminella räder? Svårt att säga faktiskt. Man vill ju trots allt att en barn ska få mat, mediciner och skolgång. Sånt som de faktiskt får utan att varken jag eller barnen reflekterar över det nämnvärt. "Vi kan inte hjälpa alla, stäng gränserna och ge inte pengar till tiggarna" är saker som man hör då och då. Som om vi hjälpte alla och som om alla verkligen kommer hit (de stora flyktingströmmarna fastnar i grannländer). Kan man tänka sig att ställa sig frågan om hur jag skulle vilja ha det om "det" hände oss? Hm, är det inte så att vi alla är människor? Ronnie Sandahl har skrivit bra om det här. Är det inte så att vi i vårt överflöd kastar massor med mat? Har kläder i garderoben som vi inte använder? Jag kan avslöja att den enda i detta hushållet som blev magrare under jul och nyårshelgen är snögubben ;-).


Jag kan försöka göra litegrann genom att ge bort de kläder som vi inte använder, prata med nyanlända på bussen, 200:- i månaden till Röda korset och tömma myntfacket till den människa som sitter utanför Coop. Det kan jag klara utan att egentligen ge avkall på någonting. Dessutom ska jag börja uppskatta min tur.

Faktum är att jag kan jobba 80%. Visst, det kostar pengar men vi klarar det. Reser kanske lite mindre än andra och gör lite mindre av annat också. Resande kan man ju fundera på när man läser Cecilia Hagen. Vad ger resor egentligen? Rent mentalt är det alla gånger guld värt att jobba mindre. Otroligt skönt att vara ledig en dag efter en riktigt tuff vecka. Solen skiner så det gnistrar i snön. Dags att spänna på sig skidorna och bege sig ut i skogen. Ödmjuk och tacksam över att jag har möjligheten. Kram på er

tisdag 3 februari 2015

Vissa dagar...

När Kaosmannen är sjuk o en kommer hem efter en topp-tok arbetsdag o ett föreningsmöte på det är det extremt skönt att se Lillebror o Storebror skotta bort snön som bara vräker ner...

Nåja, efter ett gäng kramar o surr med Mannen känns det bättre. Hur skulle det se.bli om alla dagar var bra dagar? Då lärde man sig kanske aldrig något. Hoppas verkligen att ni haft en bättre dag. Sov gott på er. Kram