lördag 31 januari 2015

Varför all denna misstro?

Media, samhället och vi själva ägnar oss gärna åt seriös misstro. Tankar om att lärarna, läkarna, sjuksköterskorna, föräldrarna, socialtjänsten, politikerna, grannarna, invandrarna, poliserna, släktingarna, cheferna, tonåringarna, de arbetslösa, sjukskrivna osv inte gör sitt bästa, inte gör det de ska.

Antagligen för att det är praktiskt. Man känner sig lite bättre själv om man skriver ner alla andra. Tänker att saker måste göras på mitt sätt, annars blir det inte rätt.

Så klart det finns människor som inte gör sitt bästa i alla lägen (vem orkar det) och klart det finns de som gör fel. Det är djupt mänskligt att fela.

Kruxet är hur vi tänker. Att vi inte litar på att oerhört stora delar av världens befolkning vill väl och känner kärlek, empati och omtanke till andra. Att vi så gärna vill dra alla över en kam. Bra skrivet om det här. Hör jag talas om en otrevlig kvinna från säg Skövde så innebär det faktiskt inte att alla kvinnor därifrån är otrevliga. Tillit.

Tänker också på det här. Kanske är det också så att vår tillit påverkas av att vi läser och får till oss så otroligt mycket elände som händer. Om en chef någonstans i vårt avlånga land lurat till sig pengar så får vi veta det. Om någon på något ställe i världen rövat bort ett barn vet vi det också.

Jag tänker att grunden behöver vara mer tillit och att vi behöver tänka mer kärleksfullt om misstag när de begås. Det är inte lätt att vara människa, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli det heller. Har man kärlek borde man ha råd med tillit. De känslor vi ger ut kommer tillbaka.

Kärlek till er alla <3

söndag 25 januari 2015

Det där livet vi har...


Just som jag stod och tänkte på skidåkning och grillning ringde telefonen och det blev en annan sorts dag. Det funkar att titta på såna där sol från klar himmel och snö-dag som bara Norrland kan bjuda på från bilfönstret också. Pappa var dålig så det varit en sån där dag när man kastar allt och påminns om vad som är viktigt igen. Det var läge för att skjutsa till akuten i grannstan (11 mil enkel), vänta, lyssna på doktor och så åka från sjukhuset för att ringa 1177 igen. Klartecken till slut och vi fick åka hem, skönt. När allt kommer omkring är det människor som är viktiga. Det finns mycket som egentligen är helt oviktigt och det kommer fler dagar ute i fina solen.

Så vi får vara rädd om varandra så länge tiden är. Omfamna den grå vardagen. De där dagarna som bara går när vi skrattar och gnetar på men egentligen har det ganska bra. Glenn Hyséns krönika som mammaxtre tipsade om var riktigt bra.

Tacksamhet över det vi faktiskt har är underskattat. Bara det att vara frisk är ju en ren ynnest. Kram på er

måndag 19 januari 2015

Nu är glada julen slut...

Kaosfamiljen har dansat ut granen, ätit upp nästan all knäcken och alla julgodisarna. Julens pepparkakshustävling blev det inget av med. Bättre lycka nästa i år. Eller också kanske vi inte gör det alls då heller. Sant är i alla fall att vi antagligen kommer att baka upp de sista pepparkaksdegarna nu här i slutet av januari. Livet är ingen tävling, man hinner det man hinner. Det andra kan man skjuta upp eller helt enkelt strunta i.

Något jag funderat på de senaste dagarna är vad det moderna livet egentligen gör med oss. Glömmer vi att vara människor för varandra? Är det månntro Sverige som behöver bistånd? (den bästa länk från facebook jag sett på mycket länge). Vad gör vi med vår tid eftersom vi har så in i nordens bråttom hela tiden?

Glömde lägga in om att jag vill jobba 80% så nu jobbar jag heltid i januari. Jösses, tänker jag inte göra mer. Visst hinner jag mer på jobbet och så klart är en tillfällig 20% löneökning trevlig men ändå. Det är mycket roligare att vara ledig lite. Lillasyster fyller 10 år i vår så någon rätt har jag inte att vara ledig men både KaosMannen och Kaosmodern vill ha det så. Det är vardagslyx att skicka iväg barnen till skolan och sen vara ledig en hel dag. De övriga fyra dagarna kan jag stressa och chefen kan skicka iväg mig på de mest utopiska uppdrag men jag vill ha mina trevliga torsdagar.

För övrigt funderar jag på att skaffa mobilvett. Till exempel inrätta mobilförbud för mig själv i köket (om jag inte lagar mat/ diskar och spelar musik). Tänker också att jag ska bli sämre på att svara direkt. Vad är det som gör att vi, som borde vara toppen av IQ (kanske inte EQ) absolut måste kasta oss på våra mobiler oavsett vilket samtal vi är inne i, så fort det ringer. Och nej, jag köper inte att det handlar om att våra barn riskerar att vara på sjukhus eller våra föräldrar döende. Det fick man faktiskt reda på 1980 också... Och allt detta slösurfande som egentligen inte gör en lyckligare/klokare/ snyggare.

Nåja, vi får se hur det blir. Nu tänker jag dricka te med Mannen. Ha en fin kväll. Kram

torsdag 15 januari 2015

Jämställdhet en sjukdomsfara eller jobbet- något för lättingar...

En artikel flyter upp på lite olika ställen om jämställdhet och risken för ökad sjukskrivning för jämställda män. Delat ansvar gör pappor sjuka. Intressant att varje rubrik innehåller det att pappor blir mer sjuka av att dela. Inte en artikel som jag hittat har haft rubriker som talar om att kvinnornas risk att bli sjukskrivna minskar i jämställda familjer. Detta trots att också det nämns i texten.

Personligen tycker jag inte det är konstigt alls att pappor blir sjukare av att dela. Att ursäkta sig och gå till jobbet för att sen komma hem och läsa tidningen i lugn och ro kan vilket blåbär som helst göra. Det är dubbelarbete och ansvar för familjens väl och ve som utmanar mer. Att äta lunch med kollegorna har aldrig varit så trevligt som när man nyss kom från föräldraledighet. De torkar upp efter sig själva och det blir aldrig mitt fel eller problem om de inte äter/ har äcklig lunch. Det har aldrig hänt att jag varit sömnlös av oro för en kollega heller.

I helgen pratade syrran och jag om att vi härstammar från fantastiska kvinnor så långt vi vet. Såna som kliver upp innan de går och lägger sig för att baka bröd och stoppa sockar. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att migrän, magsår och andra fysiska bekymmer med jämna mellan uppträtt hos dessa arbetsamma, dock kan vi inte nämna en manlig anförvant som drabbats av dylika åkommor. Då ingen kunnat vara sjukskriven finns det inga siffror på magsår vid jul...

På min arbetsplats (som till 95% består av kvinnor) bränner folk ut sig med jämna mellanrum. Tror aldrig jag träffat på någon som bränt ut sig bara på grund av jobbet. Stort övergripande ansvar hemma har också vägt tungt. Men det är ju som sagt kvinnor så det har oftast förklarats med rent personliga egenskaper. Ifjol gick dock två av männen (jodå, den jämställda sorten) in i den berömda väggen. Plötsligt blev det prat bland de högre cheferna (män) om att vårt jobb är svårt och tungt. Det tillsattes lite resurser (vi tackade och tog emot) och nu ska det tydligen lönesatsas en aning också. Tack killar får vi väl säga, fast vi säger det inte så högt eftersom risken att någon av cheferna tjurar ihop finns.

Jahaja, om man då som man läser dagens industri kan man ju dra åt sig öronen och tänka dela mindre så häller jag mig frisk. Inte vidare kärleksfullt resonerat skulle jag säga, inte så smart heller. Kan citera kollegan som just kommit tillbaka efter en tuff cancerbehandling, "det funkar utan mig på jobbet även om jag inte trodde det i april ifjol. Det är hemma det varit svårast att jag varit sjuk, dom har klarat sig dom också men man förstår vart man betyder mest." Så, att dela är tufft men friskt vågat hälften vunnet män, det är få som ligger på sin dödsbädd och önskar att man satsat lite mer på jobbet.

Kanske önskar dom inte att dom byggt mer LEGO heller men det är en suverän avslappning. Ha en trevlig kväll



söndag 11 januari 2015

Uppgradering till 4.0

En quickdate med syrran på hennes 40 årsdag. Bestämde mig i fredags och åkte igår. En liten nätt resa på 60 mil, en massa tid som kan användas till mycket. Läste Linus Jonkmans bok Introvert- den tysta revolutionen ostört i timmar. En bra bok som förklarar både mig som extrovert och de fina introverta som jag känner. Sova lite. Sticka lite och sova igen. Människor på tåg är trevliga. Lugna och inte så stressade.

Framme en timme tidigare än beräknat, inte något som ger några tidningsrubriker förstås eftersom det är positivt ;-).

Finaste syrran, den sista av oss tre syskon som går över i den underbara uppgraderingen 4.0. Konstaterar att 40 för mig verkligen inneburit uppgradering. Jag har blivit klokare och väljer själv. Lever med mina brister och förtjänster utan att försöka "fiffa om mig". Brister och förtjänster är ju ofta två sidor av samma mynt. Det bästa med mig är också det sämsta. Väljer numera uteslutande skor och kläder som är sköna och som jag gillar, oavsett mode eller vad andra tycker. Försöker inte ordna om andra människor heller i samma utsträckning som jag gjorde som yngre. Mindre orolig, mer obrydd och mycket bättre på det här.

Överraskade syrran med min närvaro och festen innehöll mat, prat, musik och till och med lite schottis och hambo på vardagsrumsgolvet. Otroligt kul. 2 timmars sömn och sen börja hemresan i snön. Syrrans uppgradering började bra, snöängel i snön på morgonkvisten, sånt där som man inte ser varken 20 eller 30 åringar göra så ofta. Inte 40-åringar heller men det beror nog oftast på att de helt enkelt inte vill, vid 20 och 30 beror det på andra saker. Har noterat att vår grupp 10 hoppsasteg om dagen ger en bättre värld har förvånande många medlemmar som är över 40 och hoppsar, kan ju inte heller vara en slump.

Nu ska jag kura ihop mig på tåget och sova en stund. Kram på er

måndag 5 januari 2015

Olika klimat o kulturer...

Trogna sina vanor börjar Kaosfamiljen tugga på matsäcken redan på stationen. Köttbullar, morötter, bullar, tomater, nötter, gurka, paprika osv försvinner i en strid ström ner i magarna. Tumregeln är att om vi inte tuggar på något tuggar vi på varandra.

På väg från dop i Mannens gamla hemtrakter. Annat klimat o annan kultur (som det ju vanligtvis är i alla familjer). Både klimatet o kulturen är fascinerande. Vårluft i o grönt gräs i januari är jag inte uppvuxen med. Tror att jag var 15 år när jag presenterades för linnesservetter första gången (jösses, vad gör man med dom här var känslan då).

Olikheter både vad gäller klimat o kultur är trevliga, så länge man har respekt för varandra. Riktigt kul att barnen får se o uppleva olika saker också. Berikande till och med. Sen ärdet upp till barnen när de blir stora att skapa sina kulturer i sina nya sammanhang.

Att välkomna en ny liten i släkten är magi. En ny liten människa ska börja ta form. Lite mamma lite pappa o någo som är deras eget. Ju fler barn o vuxna jag träffar desto mer övertygad har jag blivit om just det, att vi alla är unika men också värda att älska just för att vi är vi. Här hade det varit på sin plats med veckans bästa länk o en bild på de bara fötterna i gräset men det ville sig inte. Så där som livet är, inte alltid som man tänker sig. Kram på er