tisdag 26 augusti 2014

En annan sorts höst...

En månad sedan idag sedan goa grannen gick bort. Livet går vidare men det blir inte som förr. Perspektiv. Mycket av det som vi vanligtvis toppandas över löser sig på något sätt. Sorgen och saknaden är stor. Påminnelsen om att man ska vara enormt glad över det man har så länge man har det hoppas jag att vi bär med oss resten av livet.

Kärlek dör inte bara för att personen dör. Kärlek och omtanke går vidare och sånt kan vi människor bära med oss och lämna vidare till andra. Bättre att älska och mista än att aldrig älska. Fast man knappt står ut med att livet ska vara så orättvist.

Vardagen är igång och det är lite trögt. Men det är som att vi har en annan syn på det hela den här hösten. Vad gör det att bara 4 av sex pers från Kaosfamiljen tog sig iväg på sina aktiviteter (planen var 5/6) och att fotbollsskorna nästan åkte till karaten. Vad gör tvättberget och att vi just nu hänger tvätt på alla möjliga ställen, hoptejpat kök, halvt vanskött trädgård och att vi tappar bort en del saker. Det mesta är helt enkelt detaljer som inte spelar någon som helst roll egentligen. Saker som till och med är en del av ett ytterst levande liv...


Kram på er





torsdag 21 augusti 2014

Plus och minus...

Alla kan inte gilla en och allt kan inte gå bra. Teoretiskt sett är det enkelt att begripa men känslomässigt så har det tagit ett tag. Allt kan inte gå bra heller. Missförstånd och trassel kan det bli så fort fler än en person är inblandade. Fast allvarligt talat så är jag rätt vass på att trassla till det alldeles själv. Lyckades till exempel få tanklocket att hoppa av på min mormors bil för någon vecka sedan. Så pass så att fina morbröderna behövde köpa nytt och krypa in i bagageluckan för att fixa det. Är det inte som magi så säg ;-).

Nåja, om man lyckas skrapa ihop mer plus än minus så är det ok. Annars får det gå ändå. Det mesta är ju ändå bara detaljer. Skönt att inte vara barn/ tonåring när man hör om deras "livs värsta dagar". Leende tänker man för sig själv att lilla vän, du kommer att vara med om mycket värre dagar och klara det också. Dessutom vet man att det finns många människor som har det värre hela tiden.

Det är väl det ålder och erfarenhet ger, perspektiv. Förmåga att inte räkna plus och minus så hårt, vara snäll i bedömningarna både av sig själv och andra. Självhumor och en känsla av att det mesta ordnar sig och går över.

Just nu funderar jag på hur jag ska fördela mina 80% på arbetet. Jodå, jag vet. Lillasyster fyllde 9 år och egentligen har man inte rätt till deltid men både Mannen och jag tycker att det är skönt att jobba mindre. Jag tror absolut att chefen och kollegorna tjänar på att jag vilar upp mig mellan varven. Man har absolut mindre pengar i plånboken och inte mindre att göra än kollegorna men det är stressreducerande att jobba deltid. Framförallt om man är ledig en hel dag. Dock måste jag bekänna att det stör mig lite att man får någon typ av omräkningsfaktor som gör att man får mindre semester och längre karens om man är ledig en hel dag än om man kortar av dagarna. Nåja, futtigt egentligen, man får bestämma sig för vad som är viktigt.

Livet är ju inte bara en rak ekvation. Vänskap, kärlek och såna viktigaste saker räknar inte inte plus och minus. Man delar med sig om man har mycket och får om man har lite. Tillit. Förr eller senare brukar saker ordna sig på något sätt.

Kram på er

måndag 18 augusti 2014

Vardagskram...

En vecka sen jag skrev sist. Inte så konstigt, uppladdning och sociala interaktioner har varit på agendan. Att dra ur det sista ur sommaren och ledigheten.

Gjorde en "walk down the memorylane" med min äldsta kompis. Vi gick runt i vår barndoms skog. Mycket har förändrats men vi konstaterade skrattande att myror måste ha generationsminne, brännässlor också. De minns sina forna fiender och tog hämnd igen ;-). Hittade en ek ute i skogen, såna där träd som inte ens ska klara sig i trädgårdar på våra breddgrader. Får se hur den klarar vår trädgård.

Lillebror och jag gjorde en resa till finaste syrran helt tillsammans. Konsert med hans idol Timbuktu. Riktigt kul att vara på tu man hand med bara Lillebror och otroligt kul att uppleva en riktigt bra konsert tillsammans. Ännu roligare att hans idol Jason Diakite är en klok kille som dessutom var grymt trevlig mot sina fans.

Finns mycket man borde göra i slutet av sommaren men man behöver prioritera. Bär och höst-stök fick vänta. Tids nog hinns det väl också med, eller nästa år...

Sommaren är slut och hösten tränger sig på. Skönt med omväxling när man nu bor på en plats med många årstider. Vi har badat och grillat, cyklat och chillat, skrattat och gråtit. Den här sommaren har innehållit många färger på livets palett. Även om Kaosfamiljen är lite svårtstartade så är det på något sätt så att vi välkomnar höst och vardag igen. Rutiner, mysa ihop sig med tända ljus och filt. Kliva upp på morgonen och på olika ställen träffa andra personer under dagtid. Komma hem och prata om det vi varit med om, det funkar. Välkommen vardag, utan dej skulle vi inte njuta av ledighet.

Hoppas att ni har det bra allihop. Vardagskram






måndag 11 augusti 2014

Var god dröj, uppladdning pågår...

Från att ha varit helt energilös i flera veckor så plötsligt händer det. Gör som vanligt och "dampar runt". Börjar med än det ena än det andra. Skulle tro att det mesta inte hinner bli klart men det händer åtminstone något. Lånar ut lite kartonger till goa grannen så att hon kan stöka ihop lite saker.

Ägnar nog kvällen åt att besöka en ny klok vän. Uppladdning är riktigt viktigt. Kram på er

fredag 8 augusti 2014

Begravning och bad...

Barnens första begravning. Vi har haft tur och varit väldigt förskonade. Idag var det begravning av goa grannen. Mannen, Storasyster, Lillebror och jag var där. Massor med folk och alla var helt förkrossade. Det gick under omständigheterna bra även om näsdukarna tog slut och stunderna vid kistan blev väldigt korta (brukar bli det när det är en människa mitt i livet som gått bort).

Begravningar är bra. En ritual för det svåra. Ett körschema för avskedstagande. Livet är att mötas och skiljas. Jag är glad över att vi fått förmånen att bo nära goa grannen i 8 år och att Storasyster och Lillebror valde att vara med. Som Lillebror sa, man var jätteledsen där men det känns som bättre efteråt. Man blir liksom lite gladare även om saker aldrig kommer att bli likadant igen.

Sorg är kärlekens pris och tomheten efter goa grannen kommer att bli stor. Då är det rimligt att gråta och vettigt att ta sig ett dopp i närmaste hav eller älv. Prata är bra men som komplement har jag inte hittat något bättre sätt att "komma i ordning" och bli kvitt känslor som man inte vet vad man ska göra av än att doppa sig. Funkar ännu bättre när det blir kallare i vattnet.

Vid en del dödsfall, som det här, finns det inga ord. Borta, bara så där. Finns inte mycket en präst kan säga som tröst till 150 pers som vet att killen hade velat stanna med sin familj, sitt hus, sin hund och sina vänner. Den endaste lilla trösten som möjligtvis kan finnas är att han inte har ont längre.

Det är då det är som viktigast att verkligen gå på begravningen och att låta barnen också gå om de vill. För att "gråta om sig tillsammans" och kunna ta avsked. För att prata om det obegripliga och lära sig hantera sorg som ju också, tyvärr är en naturlig del av livet.

Ta hand om varandra och kram på er

söndag 3 augusti 2014

Mamma det är härligt att du är så YOLO...

???. Sagt av nyblivna 14-åringen en helt vanlig dag. Yolo?

Skrattet bara bubblar ur Storasyster. Något som händer ofta, när hon inte är arg eller trött alltså. -Du fattar inte vad jag menar va? Nix pix, jag har ingen aning. Som den (oftast) överseende och trevliga unga dam hon är så förklarar hon för sin stenåldersmor. "Du är så där You Only Live Once, Yolo. Du njuter av tillvaron, skrattar, kan äta den glömda efterrätten redan efter frukost och låter oss också göra det. En sån där mamma som inte är så noga med hur det ser utan mer noga med hur det känns. Det är coolt att ha en mamma som fortfarande badar massor, klättrar i träd ibland och kan ha riktigt jävla kul...

Jag blir riktigt rörd och glad. När jag tänker på saken har hon nog gjort en riktig analys. Jag vet att döden finns och att den kan drabba oss när som helst. Bara nu i veckan var det tre dödsrunor i tidningen som gäller människor jag känner. Människor som jag är glad över att ha mött. Sorgligt att de är borta. Framförallt de som gått på tok för tidigt. Sorg är kärlekens pris som en vän så klokt sa. Klart att man kan stänga in sig och försöka låtsas som om döden inte finns men den kommer ikapp oss hur vi än gör. Vad vi vet så lever vi bara en gång. Vad som händer sen har vi ingen aning om och då blir det naturligt att tänka på vad som verkligen är viktigt här och nu.

En kompis ringde nyss och berättade att hon tappat bort en av mina böcker. Min mobil har en helt vettlös meddelandesignal som inte går att få bort och plötsligt har den gått över till att bara skriva engelska eller kinesiska. Trädgården håller på att växa igen. Sånt är små skitsaker. Mitt liv är inte en show eller jakt efter mest likes på facebook. Livet är här och nu. Kärlek och vänskap är det enda som verkligen betyder något.

Så låt oss äta hallon till middag, njuta av de dagar vi har och ta hand om varandra. Kram