söndag 29 december 2013

Väder och barnuppfostran...

Regn och rått, bäcksvart och halkigt. Borde inte sånt här väder vara förbjudet, i alla fall i december någon längre tid?

Konstaterade skrattande med några kompisar att att om vi bara haft ett barn skulle vi, lite beroende på vilket barn det var, lätt ha kunnat skriva en bok om barnuppfostran. En handbok om livets i särklass svåraste uppdrag, bara så där. Hade kunnat vara hur smarta som helst. Konstaterat att man bara gör si eller så och så blir allting bra...

Men, så hejdade man sig inte utan hade äran att få fler barn. Sicken tur. Tankarna om att bli en barnguru är väldigt långt borta. Det som fungerar fint med den ena går fullständigt åt skogen med nästa. Så funkar saker ett tag och så får man hitta på något annat. Vips dyker det upp ett helt annat knix med nästa barn och ytterligare ett helt väsensskilt med någon annan. Två i övrigt (och som tidigare tyckte sig vara) hyfsat smarta föräldrar står och tänker men hallå, hur har vi hamnat här?

Alla barn är små personligheter med sina gåvor och utmaningar, de sk vuxna också. Det handlar om att lära sig leva med sig. Acceptera att det är så du, vi och jag är. Förutsättningarna är olika helt enkelt. Det en person behöver hjälp med klarar en annan med glans. På sätt och vis är det ganska skönt att jag numera, fyra barn senare, förstår att man inte begriper speciellt mycket utan får ta saker och ting eftersom de dyker upp. Vad vet man om vilka stigar ens barn behöver gå på?

Lite som vädret. Ibland får man ha broddar andra dagar skidor och andra dagar fungerar det fint att cykla. Det duger inte att tjuta om eftersom vi inte kan göra något åt det. Vi struntar i att ens försöka lagstifta om vädret, bara acceptera och göra det bästa av situationen. Eld i spisen. Läsa, spela, prata, sticka till badhuset och sen ta det lugnt igen. Var sak har sin tid. Tids nog får vi åka skidor.

Hoppas att ni har det bra med era väder och att ni också fått äran att inte längre vara så kloka ;-). Varje människa man möter lär en någonting, ibland framförallt om en själv. kram

torsdag 26 december 2013

En annan dag...

Ska jag uträtta underverk. Det är inte idag. Idag har vi varit ute och grillat, resten av tiden har jag byggt Lego. Tjoho, det gjorde jag igår också, hela dagen. Dessa underbara små puckade plastbrickor som man kan göra allt möjligt med. Bara fantasin sätter stopp. Ett otroligt effektivt sätt att slappna av på när december varit lite hysteriskt.

Jag har fastnat totalt och njuter. Visst måste det som är meningen med julledighet, att man verkligen tar ledigt från allt. Barnen kommer och går, Mannen ler och jag bygger vidare. Vuxna kan också roa sig :-). Hoppas att ni har det lika lugnt och skönt. Kram

tisdag 24 december 2013

En helg som kan innehålla allting...

Kaosmodern hade en helt fantastisk idiotidé. Lite fifty fifty om det skulle bli succe eller katastrof (som många av mina idéer är). Pepparkakshustävling inom familjen. Efter att ha hatat oss själva, skrattat otroligt högt, brännt oss, kännt oss smarta, i ilskan kastat misslyckade delar i vasken, dansat, tuggat i oss nästan allt pyntet, brytit ihop i omgångar och sjungit julmusik så var de klara. Det blev lite olika varianter.

Ett tomtegarage...

En Hobbithåla...

Saurons torn, onda ögat och hans dass...

Vi gjorde det vi kände för, det utvecklades eftersom. Och så är det med den här helgen också, det kan bli lite vad som helst. Bråk, skratt, gråt, dans och känslor av lyckande och misslyckande. Julafton kan vara enkel men praktisk som garaget, lugn och mysig som Hobbithålan eller svart som Saourons torn. Citerar en facebook vän "Dagen idag är en märklig dag - den är DIN". Tänker vi så kan vi försöka välja i allt det här och tänka att vi är en del i något större.

Idag har Kaosfamiljen tagit sig en knäck till frukost. Sen ska vi åka skridskor och göra julmat. God Jul på er och kärlek till er alla...

lördag 21 december 2013

Högst av allt är ofullkomligheten?

Julen, kraven och perfektionismens storhelg nummer ett. Som om grunden är att allt är och kan vara fullkomligt. De perfekta julkorten, vackraste granen, bästa julklapparna = annars är allt förstört.

Men är det verkligen så? Läser just nu en bok som heter inte perfekt men fri och lycklig av Christophe Andre´. Riktigt bra och befriande. Bild på två fötter med uddasockar på framsidan, bara en sån sak. Vi skickar vårt julkort där barnen ligger i en skrattande hög. Det är lite suddigt och alla syns inte så bra men vi kör. The best you can get alla älskade släktingar och vänner. De som vill ha perfekta julkort får avsäga sig till nästa år ;-).

Kommer att tänka på en man som jag pratade med som var i stor sorg. Han konstaterade att det han mest av allt saknade när hans älskade dött var inte att hon var perfekt utan de små fåniga sakerna. En del saker som han kände att han var unik i hela världen som visste om. En del saker som han hade stört sig på kände han att han knappt stod ut utan...

Och visst är det så. Det är inte det perfekta som gör att man älskar familj, släkt och vänner. Skulle Mannen dö så skulle jag bland annat sakna hans skrot runt och att stänga skåpluckor efter honom. Utan Storebrors ständiga halvliggande i sängar och soffor samt grinigt humoristiska sätt att försöka fostra familjen (i synnerhet mig) skulle jag få ett bottenlöst hål i hjärtat. Storasysters dansande och drällande av grejjer skulle göra allting trist bortom det uthärdliga. Lillebrors ljud och galna ideér skulle vara omistliga. Lillasysters ständiga hoppande men även surläppen som det inte finns like till någon annanstans skulle jag inte stå ut utan heller.

Och den här lilla ska upp i julgranen varje år, Storebrors första julpyssel. En målad trolldegsklump med gem i.
Man kan ju bli rörd för mindre. Vi älskar den och allt annat julgransjox som barnen släpat hem, allt ska upp.

Nu, snart dags att jaga hem lite ofullkomliga julklappar. Hoppas att ni har det lugnt och skönt och att ni kan ha överseens både med er själva och andra så här i jultider ;-). Störst av allt är kärleken, både till andra och sig själv, hur ofullkomliga vi än är. Vad tänker ni om det "perfekta"? Kram på er

onsdag 18 december 2013

Våga vägra julstress...

3 av fyra ungar puts väck borta, inte en lapp och inga meddelanden när jag kommer hem. Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har inte tänkt en minut på julmat, inte skickat ett enda julkort än och inte en julklapp är inhandlad. Jag vägrar i sten att stressa upp mig. Barnen har hittills alltid kommit hem och sannolikheten att just de just den här dagen inte ska göra det är rätt liten. Julkorten skickar vi väl när vi hinner och eftersom jag inte planerat sen i juni vilka julklappar barnen ska få så får de helt enkelt något som jag hittar på stan den 23:e. Mataffären kommer antagligen att vara full med julmat också.

På jobbet har vi en falang som vill förbjuda julen då vi ser julens baksidor och får extremt mycket att göra i december. Vi träffar tyvärr många som har det som underbara Clara skriver om här. Det finns människor som har större svårigheter än att den julklapp man tänkte sig är slut. För os som möter dom är det viktigaste är att vi håller ihop oss och inte börjar fara illa själva. Se till att vi gör det vi ska för människor men att vi tar hand om oss själva också, så att vi orkar även nästa jul...

All forskning tyder på att det kommer att bli januari sen. Blir det inte det så är vi alla lika rökta ;-). Som jag sa till Storasyster igår så är all form av oro bortkastad tid. 98% av det man oroar sig för händer aldrig. 1% händer men blir inte alls så mycket bekymmer som man tänker sig. Den 1% som händer kan man hur som helst aldrig gardera sig för eftersom saker lätt kör ihop sig på mirakulösa sätt.

Vi ahr gjort det viktigaste för julkänslan= klätt granen och strött ut tomtar. Resten får bero. Just nu funderar jag mest på om middagen ska serveras på byns bästa pan-pizza restaurang, badhuset. Låter som en bra plan. Vi lever här och nu, även om det är december. Kram på er alla

lördag 14 december 2013

Varför springer vi så fort om vi inte är rädda?

Ofta går saker och ting ihop. Tittade på Magnus Betnér och Soran Ismails show "En skam för Sverige". Helt otroligt bra. Killar som definitivt inte är en skam för Sverige. Allt från föräldramöten och twitter till rasism avhandlades. Vi skrattade så att vi grät och samtidigt var det mycket tänkvärt. Här är turneplanen, och här är en recenssion, så att ni inte missar den.

De pratade bland annat om hur korkade vi blir av rädsla. När man sett en skräckfilm börjar man plötsligt fundera på vad som finns under sängen (golv). Det finns folk som tjänar otroligt mycket pengar på att vi är rädda. De finns till och med de som får pengar för att göra oss rädda eller att vi röstar på dom för att vi är rädda. Sverigedemokraterna har över 10% i opinionsundersökningar. Hur troligt är det att invandrare tar över landet? De har ju fullt sjå med att försöka lära sig svenska, få hyra sig en hyfsad lägenhet, skaffa mat på bordet och i bästa fall ett jobb (om de bytt efternamn och utseende alltså). Ja jösses.

Högst mänskligt att vara rädd förstås, framförallt när man har mycket att förlora men vill vi verkligen vara rädslostyrda? Ju räddare man blir desto mer begränsad blir man, oavsett om det handlar om spindlar, mörker, andra människor, att prata inför en grupp eller vad folk ska tycka. Ju mer man undviker saker desto räddare blir man. Och så oro... Livets mest döfödda syssla... Tänk om... Och vips har man stressat upp sig över saker som inte ens har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Här hittade jag en bra länk om stress, ångest och att faktiskt våga utsätta sig för det man är rädd för. Här något om perfektionism och här något om stress (kan ju vara bra så här i juletider när somliga får för sig att de har ansvar för hur makens farfars papegoja firar jul).

Vad vi kan fundera riktigt noga över är varför vi springer så fort i december, vad är det vi är rädda för? Är det svärmor, facebookvännerna, chefen eller kommer trycket möjligtvis inifrån? Min vän som brände ut sig för ett par år sedan sen säger att mycket att göra kommer utifrån, stress kommer inifrån. Något att tänka på. All forskning tyder ju trots allt på att det kommer att bli januari, oavsett vad som händer i december ;-).

Ikväll tänker vi lista ut var julgranen ska stå och sen klä den. Det blir ingen tutte och troligtvis inte den charmiga allt-längst-ner varianten på klädseln i år. Tror inte att vi kommer att klä om den några gånger om dagen heller. Och därför behöver vi inte knyta fast den i taket längre. Var tid har sin tjusning ;-). Ha en trevlig kväll allihopa. Kram

tisdag 10 december 2013

Dåraktiga december..

Julångest och stress skymtar förbi i mångas ögon i dagarna. Ja jösses, så där så att man tänker att ingen är riktigt klok. Eller så är någon kanske det... Lars H Gustafsson har skrivit underfundigt och tänkvärt här.

Jul, det där magiska då allt bara ska vara såå bra. Lugnt, skönt och trevligt. Jag träffar många som inte har haft/ har det så och för dom är julen ännu jobbigare. Att inte veta. Är föräldrarna nyktra? Blir det bråk? Gjorde jag något så att allt är mitt fel? Barn som sen växer upp och bär med sig en klump i magen istället för den lilla sorg som Alex Schulman beskriver här.

För visst känner man igen det. Den där känslan av att man, även om man är vuxen önskar tillbaka lite av jul-magin... Men då kan man tänka på Nelson Mandela, vilken kamp, vilken man. Saker som förbättrats i världen sen man själv var liten. Det är rätt mycket det. Och då må det väl vara att man inte tror på tomten längre och att den stora jul-magin är död. Jag har numera både möjlighet och råd att äta skumtomtar och brända mandlar när jag vill. Det är en viss julkänsla i det också ;-). Kram på er

lördag 7 december 2013

Dagens projekt...

Blir att tova ur det här:
Vi börjar med att blöta upp det ordentligt på det lokala badhuset. Sen tova ur och få det klippt. Det är inte lätt när man har "fårhår" men det funkar. Hon är barn nummer fyra och behöver inte lida pin för att bli fin oftare än nödvändigt. Tids nog kommer hon att komma i tonåren och kanske förtvivla över sina genetiska förutsättningar, rakpermanenta sig och i värsta fall fundera på operationer för att få till en fantastisk yta. När man är 8 år kan man gott få känna sig bara fin. Hoppas ni har en trevlig lördag.

onsdag 4 december 2013

Kanske har vi det för bra...

Skolan är i kris. Och så börjar förståsigpåarna yla och när det gäller skolan är ju alla såna. Mer betyg, bättre lärare, mer engagerade föräldrar, mer matematik, språk, RUT-avdrag, mer medicin och mindre läsk till barnen osv. Förklaringarna haglar och så skyller alla på varandra. Piskor och morötter, fast man piskar gärna de som redan har det svårt och belönar helst de som redan har det lätt. Ja men tjoho så bra det blir.

I mitt stilla sinne undrar jag inte om vi grundligen tänker fel ungefär allihop. Hade en rätt rejäl diskussion om det på jobbet idag. Vi skyller alla ifrån oss när det gäller barn och ungdomar och framtiden.

Skulle en åttaåring bry sig mer om att lära sig saker om hen fick betyg? Knappast. De flesta åttaåringar är rätt nyfikna och vill lära sig. Däremot vill de gärna leka och spela dator också. Sen händer det något på vägen till tonåren, framförallt med killarnas skolintresse tydligen. Men så tror jag alltid att det har varit. Tjejerna har ett bra tag lurats till att fixa höga betyg för att sen få de sämre betalda jobben...

Eleverna har antagligen inte blivit mer korkade och det är möjligt att inte ens skolan blivit sämre (även om jag har svårt för Björklund och gängets skolpolitik). Sverige har haft en väldigt bra skola och min erfarenhet är att den fortfarande är det.

Jag tror att krisen till viss del är på en annan nivå. Samhället och drivet. Man kan numera rätt lätt Googla fram allt om kriget i Poltava. Vi vuxna googlar också fram info, hela tiden. Somliga litar mer på mobilen än moln när det gäller väder till exempel. Om man redan har en platt-tv, dator och en grymt skön soffa i sitt rum, varför ska man då längta tills man tjänar egna pengar och flyttar hemifrån? Om vi fortsätter att handla billiga saker så fortsätter företag att flytta sin produktion utomlands och då har vi inte några första-flytta-hemifrån-jobb för ungdomar längre. David Eberhard har skrivit tänkvärt här. Faktum är att många av de utlandsfödda föräldrar jag träffat på är bättre än oss svenskar på det området..

Och vi gnäller på ungdomarna. Fastän det är vi som har tutat i dom att man ska få göra det man vill och som man tycker är bra. Direkt tillfredsställelse. Vi spikar altaner och tapetserar om istället för att förkovra oss, engagera oss politiskt och läsa böcker. Jobbar så in i h-e för att kunna åka utomlands (och äta, bo och handla billigt). Eftersom vi inte bryr oss om historien och om varför samhället och trygghetssystemet byggdes upp är vi rätt nöjda. Ur nöjdhet kommer inget driv.

Behöver vi (antagligen personligen) och våra barn få det sämre innan vi begriper att det är vi som bygger samhället, driver skolor och tillsammans uppfostrar barn och unga? Vi får de skolor, socialförsäkringssystem och unga som vi förtjänar...

måndag 2 december 2013

Stjärnstunder är viktigare än julstjärnor...

Har haft den stora äran idag att hamna i en rad riktiga möten med människor. I en del av samtalen har det antagligen hittats fler frågor än svar men det har varit fint. En sån där dag som ger energi.

Söker man så finner man stöd, peppning och klokheter på de mest förunderliga ställen. Ett gäng "oneliners" som man kan spara och bevara. "Klart att man inte ordnar snöslungan innan snön kommer, man lindar ju inte in julklappar till midsommar heller". "Att vara lyckad på jobbet är hur lätt som helst. Att vara lyckad privat är däremot verkligen svårt." "Julklappar ska man inhandla senast den 24:e, annars är det för sent, men man har chans att hitta något på rea om man är lite sen." "Jag har liten jul med mig själv i år och det tycker jag är skönt, det är mest barnen som tycker att det är jobbigt att jag är inte är med någon släkt. För två år sedan köpte jag och en kompis julbordsrester från en restaurang och det var stålande. Godare julmiddag har jag nog aldrig ätit." "Ibland undrar man vem man är, det är en svår fråga. Vem är jag och vad vill jag."

Ja jösses, en hel del saker som man kan fundera vidare på. Möten att bära med sig i hjärtat. Jag är en oerhört privilegierad person som genom livet ofta har fått äran att vara med om riktiga möten. Kollegor, klienter, barn, ungdomar, släktingar, vänner, bekanta och även helt okända personer. Under rubriken okänd minns jag framförallt ett strandmöte där jag berättade för en tidigare helt okänd man att jag snart skulle in och äta frukost med en familj vars yngste troligtvis skulle dö snart. Han berättade om oron för sina tonåringar. Ett möte på en kvart och vi var oerhört lättade när vi skiljdes (betydelsefullt men jag skulle inte känna igen honom igen).


Stjärnstunder som man delar med andra är vackert. Hoppas att ni inte bara pysslar med julstjärnor utan också hittar stjärnstunder i veckan. Kram