söndag 30 juni 2013

Kaosmodern i röjartagen...

Åh, misstänk mig nu inte för att Kaosbloggen blivit en åh-vad-jag-är-duktig-som-har-röjt-i-källaren/förrådet/hallen/Kaosgarberoben osv. Nej nej, inte för att det inte skulle behövas men Kaosmodern har haft roligare än så...

Festival i stan och en vän och jag var där. Röjde så in i h-e till Magnus Uggla. Han levererade verkligen. Det var fantastiskt ös. I ett hav att -20 åringar stod vi och hoppade och skrek. Sjöng med och till vår förvåning gjorde -20 havet det också. Till låtar som var 20 år äldre än de själva. Coolt!

Fina och glada var de allihop. En helt galet rolig kväll. Eftersom jag lyssnat på Uggla från och till sen 1983 samt att jag under veckan och även igår kväll träffade gamla tonårskompisar blev det också en liten walk down the memory lane... Riktigt riktigt roligt men också grymt skönt att kunna ta bilen hem till Mannen sen (även om det blev så sent så jag i stort sett såg småfåglarna äta frukost innan jag la mig).

Mysigt att träffa såna människor som man haft så roligt (och tråkigt) med genom åren. Folk som man bär med sig i hjärtat. Riktigt skönt också att känna att man är en kvinna i sina bästa år som har bra mycket roligare för sig än att bara röja i källaren. En av mina gamla tonårsvänner konstaterade att han var väldigt glad över att se att jag fortfarande har kul eftersom han upplever att kvinnor ofta "tråkar ihop"... Eh, tack. Ämnet tål att funderas på. Varför fastnar vi kvinnor så gärna med att bre mackor i skidbackar, bli hallgestapo, picknickpackare, hemförbättrare eller helt enkelt arbetsledare i familjen AB? Har han fel eller ligger det något i det han säger? Vad tror ni och vad beror det i så fall på?

Åhå, Lillasysters kompis säger att de har match om en stund... Slutsnackat om röjandet, plikten kallar. Sköt om er. Kram

fredag 28 juni 2013

Orättviiist...

Jaha, då har den gamla diskussionen dykt upp igen. Lillebror tycker absolut att vi ska hålla Lillasyster från att se Star Wars 3 tills hon är 9 och ett halvt. Annars har nämligen orättviiist drabbat honom. Något som med jämna mellanrum kommer över någon av barnen.

Grunden är att livet inte är rättvist, inte det minsta faktiskt. Det må vara att jag tycker att man bör försöka jämna ut orättvisor men det går inte att göra allt rättvist. Dessutom tror jag att det är bra för barn att få längta och även träna på både att vara den som inte får och den som får.

Skulle vi vara rättvisa skulle ju alla få fotbollsskor när Storasyster får det och alla skulle äga svarta "fladderbyxor", klänningar och klackskor. Vårt uppdrag som föräldrar är inte att se till att det blir rättvist utan att barnen får ungefär det de behöver. Storasyster och Lillasyster får mer på fritiden utifrån att de sina intressen. Lillebror får också börja dansa om han vill. Vi tvingar inte alla att spela trummor för att Storebror gör det. Inte får alla var sin skruvdragare heller bara för att Lillebror tycker att det är höjden av lycka. De har alla olika intressen och de pengar vi har att tillgå är ju inte direkt något förskott på arvet. Vi utgår ifrån behov helt enkelt.

Ifjol fick Lillasyster en splitter ny cykel i födelsedagspresent. Storebror har haft en ny cykel (som Lillebror håller på att älska sönder nu) och Storasyster fick en ny för några år sedan. Den största anledningen till att Lillasyster fick en ny var att vi inte hade någon i passande storlek, att hon hatar att vara yngst, ha minst däck och inga växlar= cykla saktast. Dessutom kunde vi inte komma på något annat vettigt att ge henne...

Så dagens diskussion om orättvist hamnade där den brukar hamna. Om Lillebror verkligen vill att vi ska börja vara helt rättvisa så kan vi börja med att be om ursäkt för att han varken har en egen hårborste, ringar, läppglans, hårtofsar eller någon rosa dagbok. Sen tänker vi kompensera honom för det storligen nu när han fyller 10 i juli. Dessutom tänker vi i så fall vänta ett par år till innan han får mobiltelefon eller något som liknar en dator eftersom Storebror var bra mycket äldre innan han fick det. Låt oss säga att han inte antog erbjudandet om total rättvisa.

En sak som vi föräldrar däremot pratar en del om sinsemellan är fördelning av tid och uppmärksamhet. Finns det någon som behöver mer än den får? Finns det någon som får mer än den behöver? Det är mer intressant att fundera på än vem som gjorde vad vid vilken ålder och om det verkligen var rättvist att Lillasyster fick en ny cykel (i och för sig ingen som funderade på då de känner Lillasyster och bara log åt förklaringen om varför hon fick en cykel)...

Hoppas att ni har det bra, även om världen är orättvis... Kram

torsdag 27 juni 2013

Berg och dalbanan hemma igen, utveckling och kort på en Kaosflock...

Efter en intensiv resa kom vi hem och gjorde som vanligt, dumpade all packning i hallen och smög runt och kollade in HEMMA. Läs KaosMannen kollade fiskarna, Lillasyster satte sig och läste, Storebror slog på internet, Lillebror flöt runt, Storasyster gick upp och kramade sitt rum och jag kollade blommorna och den vilda trädgården. Under tiden gjorde ryggsäckarna som de brukar, började spy ur sig saker. Källartrappen fylldes på något magiskt sätt med tvätt och vi konstaterade alla att det, trots att vi haft det väldigt bra, var skönt att vara hemma igen. Välkommen det vanliga vana.

Vi har haft det underbart med sol och bad med släkten och sen en familjetripp till Venedig. Tio dagars frotterande med handdukar och varandra. Bad, vägran, Pizza, Kaos, glass, sammanbrott, skratt, utbrott, kortspel och vackra promenader (med varierande personer som bröt ihop på lite olika sätt) i en salig blandning. Nackdelen med att ha en stor familj är att statistiken talar för att det alltid är någon som har en "bad-hair-day". Fördelen är att samma statistik också talar för att det är någon som är pigg glad och käck. Om rollerna i teatern varierar kan man få det att fungera hyfsat fast man blir lite trött ibland. Ärligt talat så blir man helt galen också ibland men vem har sagt att familjeliv ska vara alltigenom enkelt, det är ju utvecklande också och säga vad man vill om utveckling men det är sällan enkelt. Relationsträning på hög nivå är inte heller enkelt...

Det här med att ha barn är både speciellt och helt igenom vanligt. Man är en i raden av miljarders miljarder människor som fått barn och samtidigt är man helt unik för just det här barnet. Konstigt och befriande samtidigt. Och det är väl det att man är unik och den som fått uppdraget att göra familjejobbet som gjorde att vi inte gjorde slag i saken där i Zurich. Barnen hade gått in genom biljettkontrollen, gnällandes, bråkandes, tjatandes. Sluta var det vanligaste ordet som uttalades och samtidigt det ord som alla för flera timmar sen hade raderat från sin begreppsvärld. Inte ens vi vuxna var helt igenom kloka. När barnen blivit "inblippade" slog mig tanken att Mannen och jag skulle kunna springa åt andra hållet. Hoppa in i en taxi till Zurich och bara slå av telefonerna, vara för oss själva ett par dagar. Vi skrattade en bra stund åt möjligheten men följde så klart snällt med vår trassliga flock...

Lugnet har lagt sig, väskorna har dunstat från hallen och alla sover utom jag. Imorgon blir en ta det lugnt dag och resten av sommaren hemester. Välkommen vanliga lugnare hjulspår. Mannen och jag tog oss en stund för oss själva med en tekopp när barnen somnat. En vacker dag kan vi säkert strosa runt i Venedig utan att någon är hungrig, har blivit förorättad, inte orkar gå själv en meter till eller flåsar oss i bakhasorna och säger - Men åh, hur långt ska vi egentligen... Vi har ju gått över massor med broar nu och dom är ju vackra och så men... Åhh, kan vi inte gå hem... Var sak har sin tid. Nu har vi en stökande, hoppsande, trasslande, skrattande flock att utvecklas tillsammans med. Vi kommer att prata och skratta åt den här resan i åratal. Och tids nog hinner Mannen och jag till Zurich (om vi nu ens vill det då)...

Barnet på bilden är ett bonusbarn, någon som jag inte känner, som bara stod där och kontemplerade. Hade det varit mitt barn hade jag kanske fått för mig att berätta att jag skulle ta kort och sen hade det blivit trassel. Ställ dig mer åt vänster/ höger/vänd dig hitåt... Alla hade velat vara med eller ingen och så hade jag försökt få ett så bra kort som möjligt... Någon hade gjort grimasch, någon hade blundat, gjort kaninöron, petat någon i sidan osv osv. Att ta kort på 4 barn (som man är förälder till) där alla ser kloka ut kräver tur, medvind och en rad andra omständigheter som man inte styr över, bland annat slumpen. I min kamera finns det inte ett enda sånt kort från resan, jag sparar dom ändå :-). Hoppas att ni har det bra. Sov gott och Kram på er

fredag 21 juni 2013

Nä men, hur blev det så här?

Idag har vi både visat att vi kan uppföra oss och inte. Dagens trampbåtsfärd blev i motsats till gårdagens en studie i tråk o ofunka. Middag i icke-minsta-barnanpassad miljö blev till vår förvåning oerhört städad. Vad säger man? Kanske att det både är tjusningen o paniken med barn, man kan aldrig veta hur något blir i förväg... Kan meddela att vadslagningsfirmorna nog skulle satt mer oddsen rejält på det motsatta scenariot.

Efter snart 15 år som mamma har jag i stort sett börjat med att sluta ens försöka räkna ut hur det ska bli eftersom felmarginalen är så stor. Man blir bara galen om man försöker då det finns så många variabler som man som man omöjligt kan veta innan. O.ch det är väl också något som har slagit mig under resan. Med en flock barn blir alla palettens färger klarare och starkare. Hög berg o djupa dalar. Svårt att rent logiskt räkna ut hur det ska bli, vad som avgör, succé eller katastrof, nästan oavsett vad vi gör. När det är dåligt är det så att man tänker varför i hela friden for jag inte själv? När vi har kul är Kaosfamiljen jordens roligaste. Det är bara att flyta med i ta saker som de kommer. Hoppas ni får en underbar midsommar. Kram

tisdag 18 juni 2013

Tankar vid ett sandslott...

Nu har vi semester-bråkat-ihop-oss och kan ägna oss att njuta o ta det lugnt. Oerhört skönt. Igår tillbringad jag heela dagen med att bygga sandslott. Vi byggde utopia, ett samhälle där alla.får plats o hjälptes åt. Eftersom allt inte byggde på att shoppa o producera mer grejer så hade man massor med tid för att umgås, dansa, sjunga o roa sig. Med.jämna mellanrum blev vårt snäckland utsatt för tidvattnet så då kämpade invånarna tills någon ropade överge stan, ta snäckorna så bygger vi någon annanstans...

No hard feelings. Inget oj oj oj vi som just satt.upp nya tapeter eller köpt ny soffa. Förbättrad stad och så fest igen:-). Ja jösses, ibland tänker man att vi människor skulle må bra av lite katastrof, vi har det så bra så att vi blivit dumma i huvudet. Har läst lite ur Nina Björks lyckliga i alla sina dagar. En riktigt tankeväckande bok. Hur kan det vara att vi inte ifrågasätter mer när det gäller hur vårt samhälle fungerar? Vem fan är tillväxt? Ska hen verkligen avgöra vår lycka? Är hen månntro släkt med Julfrid?

En del sånt funderar jag på mellan simturerna. Kram på er allihop <3

måndag 17 juni 2013

Semesterkaos

Sol o bad men Kaosfamiljen förnekar sig inte. Klart det gnabbas en del o det tar naturligtvis en eon av tid att ta sig någonstans. Dräller kläder o saker också förstås. Och tuggar vi inte på någonting annat så tuggar vi på varandra.

Men vi har tid för både det o en massa annat. Knasiga små lekar, prat om livet.och tingen. Såna där saker man kan göra när man har mycket tid tillsammans. Och det är väl något att komma ihåg att oavsett vart man är så är det viktigaste tid tillsammans, framförallt nu när barnen blivit lite större. Människor är det viktigaste av allt. Kram på er

lördag 15 juni 2013

Kaos-familjen på väg mot semester

Skolavslutning med de sedvanliga kriserna. Lillebror har vägrat klippa sig i vår, han har sett ut som ett troll. Kvällen före gick det inte heller för sig och man tvångsklipper ju inte en snart 10 åring. På morgonen däremot kunde han inte stå ut en minut till utan att vara klippt så Mannen satte sötnosen på en pall och körde rakapparaten. Toagolvet såg ut som om vi klippt en björn och Lillebror blev fin.

Storebror hade som vanligt lite kämpigt med att ta sig upp men sånt liv som det blev när Storasyster hade tappat bort sina tights i sitt rum kunde inte ens han sova sig igenom. Till slut tog hon ett par av mina och for...

Lillasysters kofta var försvunnen. Ja men tjoho. Vi sökte som galningar men den var borta. Hm, ja antagligen har den väl legat på vår magiska hallmatta, den som sväljer saker hela för att sedan spotta ut dom ett halvår senare ;-). Nåja, Lillasyster är en mycket pragmatisk ung dam. Kan man inte ha saker som passar så får man ta något annat. Hon tog sina randiga tights och den blommiga klänningen. När jag kom till kyrkan såg jag att hon toppat sin outfit med en rutig skjorta. Ha Ha, underbara hon. Jättefin och varm kände hon sig... Jag har slutat bråka med barn om kläder.

Sen lämnade jag in bilen för reparation, 17000 kommer det i värsta fall att kosta. Ja men jippie. Precis det besked man vill ha när man just ska ha semester. Slutfinish på jobbet och sen hem och börja packa. Vi åker nämligen bort idag (inte sån där kanontiming men enormt kul ändå).

Packning med en Kaosfamlj är ett speciellt kapitel. Några springer runt som yra höns, någon skäller som en bandhund, någon vägrar och slänger sig ner någonstans och tjurar, helst i hallen så att hen är enormt mycket ivägen och alla blir galna. Ytterligare någon har just satt sig och börjat läsa en Kalle Anka tidning för sjuttiosjuttonde gången. "Bandhunden" hota med att ett av barnen inte får följa med ett par gånger. Den som var offer för detta hot brydde sig inte nämnvärt. Gjorde nog en snabb kalkyl om troligheten att vi skulle lämna något barn hemma själv och fann det osannolikt och vägrade vidare. Inte blir packningssituationen lättare av att Kaosföräldrarna har olika timing och taktik när det gäller packning heller.

Men som vanligt klarade vi det, även om det brukar finnas en stund då vi tänker att vi borde skita i allt. Om en timme åker vi och allt är lugnt (innan den sista ta-sig-ut-genom-dörren-krisen). Tio dagar någon annanstans. Sol, bad och en massa roligheter. Byta miljö och återhämta sig. Lyfta blicken ovanför vardagen. Ha det så himla bra bloggläsare och om ni inte har något för er, skaffa en drake. Nu flyyyger viiii...

onsdag 12 juni 2013

Taktiken funkar...

Men jag är bra trött i huvudet. Bara att försöka hålla reda på vilka klasser vi betalat blomkvastarna till fröknarna är ju en sport när man har fyra barn. Och var det inte någon klass som jag tog på mig blommeriet?

Imorse började en lampa lysa på bilen. In på verkstaden och fick den släckt. Cyklade därifrån. Tusen kronor fattigare hämtade jag den senare på kvällen. Bara för att upptäcka att eländet börjat lysa igen när jag sent om sider kom från jobbet...

Nåja, det ordnar sig väl på något sätt. Lillasyster blev jätteglad när jag ringde hem och sa att hon och syskonen kunde ta sig nudlar. Storebror glömde helt bort att äta. Inte mitt problem om en snart 15 åring är hungrig när det finns mat fulla skafferiet, kylskåpet och frysen...

Pust pust, påminna sig om att bara göra det viktigaste, punkt. Verkligen final på jobbet. Tänker tatuera in i pannan att jag inte ska gå på semester på skolavslutningsdagen nästa år och verkligen inte planera in en resa dagen efter. Jag känner hon som kommer att nattpacka på fredag (men så får det vara, något annat funkar bara inte). Over and out. Kram på er

måndag 10 juni 2013

Vit Allium och pax bli äkta häxa...

Äntligen har mina miniDahlior transformerat sig, till vit Allium (tror att den var senaste skriket förra året så det passar ju bra).

Insåg idag att det inte räcker att bara vara kärring längre. Jag behöver bli en äkta häxa för att klara resten av veckan. En häxa från Harry Potter världen. En som kan ordna en tidsvändare eller en osynlig utvidgningsförhäxning av tid. Skulle vara praktiskt med lite fler timmar fram till lördag, både på jobbet och hemma.

Jag bryr mig inte om att räkna upp att som skulle göras, både ni och jag skulle bara bli svettiga. Jag konstaterar bara att det inte funkar. Finns inte en chans i världen att jag hinner allt. Efter en liten cykeltur i regnet skaffade jag mig en taktik. Stor prioritering helt enkelt. Inte det viktigaste först utan bara det viktigaste. Punkt. Såna saker som spelar roll om ett par år. Resten får vara tills jag vet inte när. Det är inte meningen att jag ska ta kål på mig. På sina sätt är det skönt att få insikt om att man inte hinner allt, prioritera och leva med det. Nöja sig med topp tio på VIP listan och sluta sträva efter att hinna topp hundra. Nummer ett till sex är redan förprioriterade, barnen, Mannen och jag ;-). Hoppas att solen skiner på er och att ni har kärlek i era liv allihopa. Kram

söndag 9 juni 2013

Livräddade några blommor idag...

Gurkorna slokade och pelargonerna ser rätt sorgliga ut. När det blir mycket så gör jag som kroppen när den blir avkyld, skyddar det viktigaste. Som läget varit nu, både hemma och på jobbet så har blommorna kommit låångt ner i prioriteringen.

Däremot har jag varit till mamma och pappas stuga med de tre yngre barnen. Lekt lite med brorsan och hans familj. Doppat mig i havet flera gånger per dag. Pratat en massa med brorsan och hans mysiga fru. Barnen har lekt och stuckit iväg på äventyr. Som att vara utanför tiden. Åkte och jobbade lite men åkte tillbaka igen. Hoppade på avkopplingståget igen och efter en stund kändes det som om jag inte varit på jobbet på länge. Återhämtning med stor Å.

Pratat en del om hierarkier, makt och våld också. Intressant men inte lätt. Det där att det alltid finns någon dåre på skolgården och att tjejer men framförallt killar måste hitta sätt att förhålla sig till våld. Och att det, om man inte bestämmer sig för att försöka "hoppa av det där tåget" fortlever även i vuxenlivet fast mer sofistikerat... Att en människa med en Audi eller Bmw i stort sett är beredd att köra ihjäl både sig och sina medtrafikanter hellre än att ligga bakom en folkabuss en bit är ett sånt exempel... Och jo, jag har träffat många "hierariki-människor" i mina dagar. Både de som har pengar och sånt men också de som härkar genom våld och jag tror att de som försöker låta bli att tävla och hierarkia sig har det bättre genom livet. Verkar som att ju mer makt och ju högre upp i hierarkin desto räddare blir man...

Inte lätt att hålla blommorna vid liv när man har så mycket omkring sig och i huvudet. Kärlek till er allihop!

onsdag 5 juni 2013

Ibland vinner man, ibland förlorar man...

Att cykeln fortfarande är borta stör mig lite. Det är svårt att vara en äkta kärring utan en kärringcykel... Blev dock tröstad av en gammal vän med att jag ändå har alla kvalitéer för att kvala in som en äkta kärring ändå ;-). Dessutom la han till att jag varit en kärring länge (och jo, jag tog det som en komplimang, vi har känt varandra i runda slängar 35 år). Polisanmälde den som försvunnen idag och plötsligen sa kvinnan trollade hon i receptionen fram mitt gamla tjänsteleg som varit borta läänge. You win some, you loose some...

Det bekräftar min teori om att det nästan alltid är något som är borta. Tricket är att försöka se till att det är oviktiga saker som är borta, sånt som vantar och mössor till exempel. Det är mer en regel än att undantag att jag börjar strula bort saker när jag är stressad också så nu gäller det att häfta fast allt viktigt på kroppen. En handledare som jag hade för länge sedan hade en närbesläktad tes om att alla människor har sina kaosområden och sina ordningsområden. Riktigt spännande. Jag vet vilka mina ordningsområden är, relationer och ekonomi. Funkar inte det så får jag ungefär panik.

Men tillbaka till cykeln. Detta underbara redskap för transport och rekreation. Vilken frihet! Har fått låna min mammas cykel. Underbara modiga hon som lånar ut sin cykel till mig, cykelmarodören. Imorgon cyklar jag nog till jobbet bara för att fira att jag kan. Dessutom är planen för morgondagen att jag ska köpa mig en "på-jobbet-bikini" så att jag kan slänga mig i älven en stund när livet på jobbet blir för mycket. För precis som den underbara fotbollstjejen sa på lägret så blir man som ren i själen av att bada lite. Och ibland behövs det att man renar sig lite när man har ett grymt viktigt men galet jobb. Kärlek till er alla

måndag 3 juni 2013

I veckan har vi inte städat

Och det syns. Drivor av allting överallt. Hallen är smockfull med skor, paraplyer och skolväskor. Däremot har vi tittat på fotboll, umgåtts och haft det bra ändå. Dessutom har vi firat att en av barnen gjort en bragd. Glass och kakor blev det. Kakor som vi bytt till oss mot ett Petshop-hus. Det är roligt att byta grejer.

Nöjdast är jag nog över att jag har skänkt bort fem kassar med kläder och skor till en kvinna som hjälper asylsökande. Människor som får 61:- om dagen per person om man delar hushåll. 50 kronor per barn om de är mellan 11-17 år. Mindre för yngre barn och från 3:e barnet halveras pengen. Tjoho, försök att försörja en familj på det om ni kan... (Kollade upp det på migrationsverkets hemsida och jo, det stämmer). Man må säga vad man vill om det men det är ju barn som går i samma klass som våra som lever under de förhållandena.

Shit, vad lyckosamma vi är som inte behöver fly till något annat land, även om vi gnäller över vädret ibland så trivs vi nära våra kära, i en kultur som vi känner väl och med ett språk som vi kan. Dessutom bor vi i ett land där vi har demokrati och rättigheter. Tandvård, sjukvård och möjligheter att få annan hjälp har vi också (asylsökande får bara akut av allting). Så jo, jag tänker att Mannen och jag gott kan ge bort de saker som familjen använt klart till någon som behöver det. Att göra gott känns bra. Vi lär inte sakna någonting ur de där kassarna och gör vi det har vi råd att köpa det.

Det är också en anledning att fira, att vi har det så bra i vårt överflöd, där vi är och att vi kan vara kvar här och hjälpa våra barn att skapa sig en framtid. Lite städning hit eller dit må ju vara ;-). Sköt om er

lördag 1 juni 2013

Bättre att vara 42 än 13 år...

Cyklade till jobbet igår och sen försvann cykeln. Fina gamla Bettan borta, stulen. Vi som har haft så kul... Hon som tagit mig över stock och sten i 13 år. Aldrig svikit, gått otroligt många mil. Ensamma upptäcktsfärder och cykelfrukostar. Tagit mig till träningar, jobb och vänenr. Fraktat hem oerhörda mängder mat från affären och allsköns andra bra och ha saker.
Har dragit runt på stan och spanat. Inte ett spår. Trettonårstjejerna som var med var mycket upprörda, fast det är ju såna damer nästan jämnt. De var 3 mot 1 när det gällde klackskor, hetsen var stor och argumenten höll. Först sprang jag ifrån dom men en stund senare gav jag leende med mig. Klart att det ska finnas någon fördel med att bli tonåring, om nu högklackade skor någonsin kan vara en fördel. Och självklart ska man få vinna diskussioner ibland.

Angående cykeln är det förstås irriterande. Någon annan cyklar runt på min favvo-cykel. Någon som kanske inte ens är snäll med den. Ve den i så fall. Bettan förtjänar ett gott nytt hem om nu inte jag ska ha henne. Men som jag konstaterade till Storasyster och hennes kompisar. Anledningen till att jag ändå inte är så upprörd är att jag är just 42 år. Jag tycker verkligen om min cykel men i min ålder vet jag att det finns viktigare saker. Jag har vänner som har sjuka barn och vänner som inte längre lever. Livet är så mycket större än en försvunnen cykel. Kanske var det någon annan som behövde henne. Kanske tyckte hon att det var dags att bege sig (smygtittade jag inte på en ny en gång ifjol?).

Att livet får verkliga perspektiv är anledningen till att det är mycket bättre att vara 42 än 13. När jag kom hem hade en vän skrivit på facebook om att hennes fina svärmor gick bort igår kväll. Nuet är det enda vi har, låt oss njuta av det ända tills vi, någon annan eller en cykel ska vidare. Kärlek till er alla :-)