måndag 28 februari 2011

Vad ska du göra när du får mer tid?

Den frågan fick jag idag och den är mycket intressant. Just nu är jag här och nu både när det gäller jobbet och hemma.

Idag är det 25 år sedan Olof Palme dog. Åh, en sådan sorglig dag det var på många sätt. Kanske är det politik jag ska syssla med sen. Global miljö, fred, jämställdhetsarbete och så vidare. Det finns väldigt många viktiga frågor men det känns som om partipolitiken och vi som röstar skulle behöva ruskas om. Folk dör varje dag för demokrati och vi tittar ner i våra plånböcker och tänker på vad vi kan göra för Rot avdraget.

Ska bli spännande att se vad det blir "av mig när jag blir stor". Vad ska du göra när du får mer tid?

söndag 27 februari 2011

Två saker som möjligtvis är allmänt feltänkta...

Den ena saken är när barnen är så där pyttesmå så säger folk ofta till en att man ska njuta när de är små. Den andra är att man i december längtar efter ljuset.

Efter att ha umgåtts en hel del med barnen i helgen så förstår jag ingenting av det där med att njuta när barnen är små. Vår äldsta är tolv år och ungefär roligare än någonsin. Snöbollskrig och småtjafs med glimten i ögat, underbart...

Och så vårljuset som avslöjar ALLT som man varit glatt ovetandes om i mörkret. Påminn mig i december nästa år om att vissa hem helt enkelt kräver lite dunkelt ljus.
Ha en trevlig kväll gott folk

lördag 26 februari 2011

Lagändring i Stökriket

Ibland måste man göra lagar och utmäta stränga straff för överträdelser även i ett Stökriket. I annat fall kan befolkningen i Stökriket helt enkelt bli lidande. Drottningen kan till exempel svälta ihjäl (under slutförandet av idiotuppdrag) eller explodera av ilska. Eller också blir kungen av Stökriket inte så värst mycket äldre. I bästa fall kan tänkas att de två regenterna börjar kriga med varandra och fred skipas i "fredsdomstolen" familjerätten.

Så från och med nu lyder §3 i Stökrikets grundlag att vissa sorters tvättar som man kör (om det nu inte är förbjudet att tvätta på dylikt vis) måste märkas med någon av dessa varningsskyltar.

Om man till exempel slår på en tvätt med 98% sockar utan att förvarna eller hänga den och sen åker hemifrån så behöver man inte oroa sig så mycket över hål i tänderna eftersom man enligt §3 från och med ikväll blir av med lördagsgodiset på obestämd tid.

onsdag 23 februari 2011

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er

måndag 21 februari 2011

Lyckad utflykt?


Utflykter är alltid riskabla. Så fort vi ska längre än till postlådan kan vad som helst hända. Ibland är det bästa att inte krångla till det. Ikväll gjorde jag det väldigt enkelt, de som ville fick följa med ut och åka skidor runt huset. En fördel med att åka skidor runt huset med barnen är att man inte hinner frysa nosen av sig på ett varv. En annan fördel är att de barn som bryter ihop bara kan kasta skidorna och sen gå in och tjuta och skrika över hur värdelöst allting är utan att hela arrangemanget rasar ihop. Och så har man ju inte satsat timmars planering och packning så om alla bara åker 5 minuter så blir flinar man bara. Riktigt skönt blev det... Ha en trevlig kväll

söndag 20 februari 2011

Mer trots åt foket...

Det finns något tryggt med att vara emot. Om man inte vet prick vad man vill så kan man ju veta vad man inte vill. Barnen är rätt ofta "där" och när man tänker på det så är det naturligt. Ofta är det man kallar trots helt enkelt ett hävdande av vad man inte vill och att man definitivt inte vill att någon annan ska bestämma...

Nå, nu har jag och en kompis bestämt oss för att bojkotta IKEA. Det finns en massa anledningar, bland annat att Kamprad och hans gömda pengar, att IKEA åker jorden runt för att pressa priserna i låglöneländer, att det är tråkigt med alla samma lika fast i annan färg, att jag om jag sparar lite faktiskt har råd att handla någon annanstans och stödja någon annan kanske lite mer lokal handlare och spara på miljön när det gäller frakt... Det finns fler argument men jag orkar inte rabbla upp dom...

Och så var det ju mitt nyårslöfte att bojkotta inredningstidningar. Känns helt rätt i tiden och också en emot-sak. Varför ska jag läsa om vad jag borde tycka är snyggt? Och förresten vill de bara på olika sätt ha mina pengar. Mm, välja bort... Fortsätter jag på det här sättet vet jag snart vad jag ska göra av mitt liv. Genom att välja bort borde bara det som jag vill bli kvar till slut. "Mer trots åt folket". Idag är det äntligen mindre än -272° och då känns det naturligt att välja bort allt utom skidbacken. Ha en trevlig dag och Kram på er

torsdag 17 februari 2011

Livets utbildning

En tanke som följt mig under dagen är att vissa barn inte helt passar in i skolan utan att uppdraget som förälder i första hand blir att se till att barnet tar sig igenom skolan hyfsat oskadd. Inom sporten brukar man prata om "late bloomers", såna där typer som itne blir blixtrande bra förrän de är juniorer. Borde det inte finnas såna i vanliga världen också?

Och sen har jag känt mig väldigt tacksam över att barnen blivit större. Magsjuka härjar runt om oss. Det känns tryggt att alla barnen går att prata med. Det är skönt med större barn.

Och så har jag grubblat över det där med att känna att man blir tagen för given. Kanske är det jag själv som tar mig för given när jag känner så. Gör saker automatiskt och tänker att jo men så här är ju jag och kommer alltid att vara. Det kan ju faktiskt vara rimligt att tänka att bara för att jag tyckte att detta var trevligt/ bra/ vettigt för tre, tio eller tjugo år sedan behöver jag inte tycka det nu. Och som vanligt, andra människor kan jag inte göra ett dugg åt. Det är bara att förhålla sig till dom. Ah, vad jobbigt, ska jag ta ansvar för mitt liv? Hm, om jag tänker efter så finns det rätt mycket möjligheter, inte alla förstås men det finns fortfarande en hel del. Ja men ok då jag tar väl ansvar för mitt liv, läste en blogg där en rad fastnade ”observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”. Jösses så otrevligt/sant sagt, ibland är det så. Kanske man kan låta andra ansvara för sitt liv också...

Ganska skönt blir det om man ändrar lite på ansvarsfördelningen. Om man tänker att man inte är fullt ansvarig och att hela livet inte avgörs av hur det går för barnen i skolan, hur de har det med kompisar, fritidsaktiviteter, märkeskläder eller nyaste tekniken osv. Jag tänker att mycket av det som dyker upp är saker som tillhör livets skola. I efterhand kan man lära sig massor av att träffa på lite dåliga lärare, taskmörtar till kompisar, dåliga grejer och knepiga saker så att man blir förberedd och kan ta motgångar. Kärlek kommer (suck) också att ingå i konceptet och det kan vi föräldrar förstås ansvara för "hörrudu tjejen, nu får du allt låta bli att göra slut med Storebror". Nä, lite olycklig kärlek kan ju faktiskt hjälpa en att vara tacksam och rädd om sin nästa kärlek :-).

Tror ibland att vi föräldrar tar ansvar över lite för mycket. Tror att vi ibland tänker lite galet också men här är en som brukar tänka till. För det mesta är livet riktigt härligt och fullt av möjligheter, om man bara tillåter sig att ta emot livet så... Nu blir det tekopp med Mannen framför kaminen. Kram på er

onsdag 16 februari 2011

Varm och go´


Det är kallt som jag vet inte vad ute. Då är det enda som funkar riktigt bra att sitta framför den här. Har startat en stickning och funderar på livet och tingen. Vad jag vill och vad jag inte vill. Hur jag vill ha det och hur jag inte vill ha det. Funderar på vad som är viktigt och inte och vad kan jag påverka och inte, Tänker lite över de olika roller jag har, vad det innebär och hur de stämmer. Upptäcker att jag i vissa sammanhang blir tagen för given. Funderar på vad jag kan göra åt det. Gör en omprövning av saker och funderar lite över mig själv också. Känner efter. Läge för förändring någonstans månntro?

Såna här kalla dagar är riktigt bra för att sortera lite mentalt och se så att man är på rätt kurs. Överväga saker så att man inte springer in i fel fålla av bara farten. Bara för att jag hittills har haft en Kaosblogg betyder det inte att allt är Kaos. När det gäller de allra viktigaste sakerna brukar det inte vara Kaos. Såna här dagar är som gjorda för att ta tillfället i akt och fundera lite. Kram på er

söndag 13 februari 2011

Kärlek och alla hjärtans dag...

Ja men då är den här igen då. Alla hjärtans dag. Å så ska man tänka på kärleken, handla små nallar och blommor. Ja jössses... Håller med det här paret. En stor del av tillvaron är vardag och då är det den som spelar störst roll. Att man får till den så att båda föräldrarna trivs.

I bästa fall är det han som är Mannen, vännen och lekkamraten och då kan jag ju vara kvinnan, vännen och lekkamraten för honom. Ömsesidighet, att båda tänker sig för tror jag är viktigt. Märka ord och tjafsa om småsaker är barnens område, prestige och att vinna krig också. Klart den man jag valt att leva med inte är helt perfekt. Hur stor är sannolikheten att han skulle ha valt mig då och skulle det inte ha blivit rätt påfrestande att leva med en perfekt människa? Kärleken får världen att snurra runt. Hoppas att ni har många att krama på alla hjärtans dag. En cyberkram till er

torsdag 10 februari 2011

Full kontroll?


Ibland blir jag lite avundsjuk på alla som verkar ha så där björnkoll men idag är inte en sån dag. Visst, jag blir helt galen på mig själv när allt kör ihop sig men samtidigt blir jag extremt lycklig över till synes små saker andra gånger. Jag förväntar mig inte att allt ska funka och när det inte gör det kan det roa någon annan. Det blir rätt bra historier som till och med jag kan skratta åt, efteråt. Och perspektiv... idag har jag till exempel njutit av mina ny-återfunna skor och flinande vinkat lite åt den fulltankade bilen. Hade jag varit en sån där full-koll mamma hade jag säkert inte alls insett storheten med vinterskorna och en nytankad bil utan ägnat resten av dagen åt att städa eller något annat "nyttigt".

Men jag säger nej nej, det är inte min grej... Jag skippade glatt alla måsten och gjorde rest-restaurang till middag (man får en meny som man får beställa ifrån, ibland tar det slut förstås men de flesta brukar bli nöjda). På morgonen skickade jag iväg barnen till skolan och sen sov jag en stund till för det tyckte jag att jag behövde. Efter det gick Lillasyster och jag längdskidor i allt det vackra. Vi åkte runt länge, pratade och skojade. I slutet hann vi bara 10 meter innan vi blev tvungna att vila oss lite. Sen tog Lillebror och jag sparken till affären. Vi kan verkligen ha trevligt, både på vägen dit, i affären och på väg därifrån när vi handlar mat. Framförallt tar vi det väldigt lugnt. Jag tror att de duktiga kolltrollen har färre knasiga glassar-dagar... Såna här dagar som jag behöver för att må bra i längden...

tisdag 8 februari 2011

Ny dag, nya stolleprov...

Snabbt hem och så kasta ner lite mat i en burk så att jag kunde äta på vägen. In med Storebror med trumpinnar och Storasyster med danskläder i bilen. Snabbt, snabbt... Efter att ha kört en bit insåg jag att bensinmätaren visade på mindre än noll redan när kom hem i söndags. Insåg att jag passerat sista avfarten för att kunna vända och att mitträcken gör att jag måste till mitt slutmål innan jag träffar på en mack. Återstår bara att hålla tummarna. Att hålla tummarna när man riskerar soppatorsk funkar inte kan jag meddela. Det enda som händer är att man blir lite mer trafikvådlig.

Med en mesig liten suck la Wacko Wolfram bara av. Ingenting kunde övertala honom att röra sig en centimeter. Kaosmodern skrek lite och använde ett par fula ord... Annars var det tyst och väldigt väldigt mörkt. Sökte extradunk... Fanns inte. Sökte mobilen... Fanns inte heller. Den låg, antagligen för första dagen på ungefär 1795 dagar kvar på skrivbordet på mitt jobb... Just idag!! Kaosmoderns svor lite till och skrek lite igen... Barnen hjälpte till men intet som kunde hjälpa vår situation fanns att frambringa. Kalle Anka tidningar och skräp kommer man inte långt på. Barnen stannade i bilen och Kaosmodern provade att samla ihop sitt förnuft och börja gå... Muttrade och försökte lifta. Inget napp, eventuellt såg den ömma Kaosmodern aningens hotfull ut. Gick och gick. Å bilarna dom bara körde förbi. Kom fram till rondellen i stan och där jag turligt nog blev upplockad av en person som jag känner. Å så skönt. Funderar på om det kan vara så att man i och med mobilernas entré tänker: Äh, ring en vän i stället för att erbjuda sig att hjälpa någon. En del blinkade med hellysena och tutade för att jag "gick på fel ställe".

Köpte dunk med bensin samt choklad till kvinnan som plockade upp mig. Fyllde dunken och passade på att ge mig själv lite sån där obligatorisk "jag-har-fått-soppa-torsk-och-har-därför-bytt-min-parfym-mot-bensin-lukt. Fick skjuts tillbaka till rondellen. Gick med extremt snabba steg tillbaka till bilen. behöver jag berätta att det varken blev trummor eller dans? Och naturligtvis var det en sån här bensindunk jag köpte. Jag borde inte ens vara förvånad. Bäst att inte låta bilen stå så nära huset då ;-). Lite trst blir det när jag inser att jag åtminstone gjort en vettig sponsring i veckan när jag skänkte mina bästa vinterskor hit. Jag funderar lite på hur jag ska få den här veckan att ta slut utan att jag hittar på nya stolleprov. Undrar om chefen blir orolig om jag ringer och säger att jag måste ligga under sängen resten av veckan? Ha en trevlig kväll...

lördag 5 februari 2011

Och ibland går saker åt fanders av bara farten...

Jodå, Mannen är sjuk och jag har varit lite effektiv ett par dagar. Klart ni fattar att även Kaosföräldrar är lite effektiva ibland. Eftersom detta inte är en skrytblogg för att redovisa hur vackert allt är och hur lyckad och duktig jag är så skulle det ju inte vara mer med det, om inte... För precis efter det att jag hållit på med ungefär allt samtidigt upptäcker jag att i påsen som jag hade på jobbet när jag skulle gå till garderoben vi skulle stå i för dansen slängde jag ner mina bästaste favoritvinterskor. Sen skänkte jag bort hela påsen till Myrorna. Ja men tjohoooo...

Jag har sett tecknet, nu ska jag inte göra något mer vettigt på hela helgen!!Möjligtvis ska jag tejpa igen munnen också för det verkar bara rinna svordomar och fula ord ur den... Ha det!

fredag 4 februari 2011

IG eller G till Wacko Wolfram?

Wacko Wolfram, vår opålitliga favorit-idiot-bil har jag ju skrivit en del om. Idag skulle han besiktas. Och min vana trogen körde jag in och instruerade besktningskillarna om att de måste kolla min WW extra noga eftersom jag kör runt med massor med barn för det mesta. Sen sätter jag mig och läser och tittar strängt på dom ibland för att verkligen understryka att de inte får fuska. De tittar tillbaka som om jag är kommunens konstigaste kvinna. Kanske jag är men jag känner ändå att bromsar är jätteviktiga.

När jag körde därifrån kände jag mig supernöjd. Klart vi fick ombesiktning (annars hade ju koll-killarna misskött sig) men tänk att få köra därifrån i den egna bilen... Jag vet att det finns folk som inte räknar en ombesiktning som att bilen "gått igenom" och blivit godkänd. Ha, jag har alltid haft bilar där man får vara nöjd om man inte får ett IG (=körförbud) på plats och ringa till taxi. Wacko Wolfram lever ett år till alltså :-).

Till sist så vill jag säga att jag har liite svårt att tycka synd om de som inte kan resa till Egypten. Jag tycker mer synd om dom som bor i Egypten och andra halv/ heldiktaturer. Jösses vad glada vi ska vara över vår demokrati och både får rösta och klä oss hur vi vill... Dessutom ska vi ju vara glada att vi inte behöver ha dom löner och arbetsförhållanden som många i de länder som vi reser till och äter, dricker och handlar billigt har. Mm, för annars skulle det inte bli så billigt för oss...

torsdag 3 februari 2011

Ibland blir någon kanske lite irriterad

Någon kanske tycker att vissa saker bara trollar bort sig spårlöst i ett Kaoshushåll. Bättre brödlös än rådlös. Kan man inte lösa problemet med mutor, morötter eller tjat får man prova med mängd. Det är lättare att hitta en om man har flera. Har man massor kan ju ingenting gå fel. Om hela dessutom den övriga familjen hjälpts åt att märka sakerna och kommit överens om att be om lov innan de lånar någons speciella grejer borde det ju inte vara några problem alls :-). Man kan göra världen full av små dagliga happy endings ;-)

tisdag 1 februari 2011

Ju stoltare kockar desto bättre soppa...


Det har ju sina nackdelar att vara en familj som är större än genomsnittet. Vart vi än ska så tar det tid och alltid är det någon som tycker att det är världens sämsta idé och tjurar ihop. Mer av allt blir det också förstås. Massa kläder, skor, skidor, badkläder och skridskor att hålla reda på. Med flera skolbarn gäller det att skola in barnen snabbt som ögat på att det är dom som måste komma ihåg badkläder och sånt... Som en fördel med fler barn och tack vare föräldrarnas oförmåga att hålla reda på allt och minimala kontrollbehov blir barnen rätt duktiga på att komma ihåg. De blir långt ifrån min gamla kompis som när vi gick i 9:an konstaterade att hans mamma glömt packa fikat... Strax byxmyndig och packade inte sitt eget fika. Behöver jag berätta att vi inte tyckte speciellt synd om honom?

En fördel med stor familj är att barnen kan bli duktiga på att hjälpa till. De ser att de snabbare och enklare får hjälp eller en stund med en vuxen om de gör ett litet ryck. Både Lillebror och Lillasyster är riktiga hejare i tvättstugan och man kan ha riktigt trevligt. För ett tag sedan började vi med hjälpardagar. När det är fyra barn passar det fint med en vardag var och barnen tycker att det är kul. Kommer och säger att nu missade jag ju min dag, kan jag få hjälpa till idag istället? Eller också blir den som har hjälpardag stött när någon annan ställer fram ett par glas. Av någon anledning har hjälpardagen blivit en rättighet och något man är stolt över. Vissa saker kan de förstås få påverka när det är deras hjälpardag. Som förälder tar jag tacksamt emot hjälp.

Tisdagarna är lite speciella eftersom Storebror och Storasyster ska skjutsas iväg på trummor och dans bara en kort stund efter det att vi kommit hem. Idag gjorde Storebror middagen med lite assistans från Storasyster. Maten stod på bordet när vi kom hem och både Storebror och Storasyster såg ut att ha vuxit lite. Glada och stolta, precis som vi. En stund senare kom Lillebror hem och bjöd på bregottkakor som han gjort hos mormor och morfar, också han en bit större. Mysigt värre. Hoppas ni har en trevlig kväll