tisdag 30 november 2010

Usel sen och stressad...


Vad är motsatsen till good eunough mother? Tänker att jag som motvikt till alla perfekta vita hem med leende äppelkindade lussekattsbakande lugna vackra familjer kan beskriva min kväll. Håll till godo. Planen var busenkel... Ja men nu kunde väl ta mig ... ingenting gå fel...

Jag skulle ju:
Sluta tidigt, ungefär runt halv fyra från jobbet. Hämta Lillebror och Storasyster. Strosa runt på Lillasysters Vernissage på dagis. Hem och äta restbuffé med potatis som Storebror kokat. Lugnt och beskedligt skjutsa Storebror och Storasyster till trummorna respektive dansen. Ta med mig Lillebror och Lillasyster till affären och storhandla och sen hämta de stora barnen. Hem, kvällfika och så en liten chokladbit till mamman på kvällskvisten.

Så här blev det:
Naturligtvis började min arbetssituation löpa amok klockan tre. Ringde sista jobbsamtalet i bilen på väg hem från jobbet och sen till Storebror. Berättade för honom att det nog skulle bli pulvermos till middag. Han blev väl sisådär förtjust.

Ringde fritids och bad att de skulle be Lillebror klä på sig och gå ut. Ringde först till den av tre fritidsavdelningar där jag inte har ett enda barn. Börjar se att vi nog inte skulle hinna med något pulvermos och ringde hem för att meddela det. Storasyster svarade. Jag sa till henne att hon och Storebror skulle göra sig klara för att bli upphämtade om ett par minuter. Storasyster jublar när hon hör att min nya plan är att vi äter i "stan".

Lillebror gör det bra och går ut men vi går om varandra lite. Nåja, in i bilen och hem. Storebror sitter vid datorn men avslutar direkt och går ut och börjar gnälla om att vi har en skrotbil eftersom en del dörrar gärna fryser ihop. Idag måste man gå en omväg in om man ska till passagerarsätet. Storasyster håller på att klä om sig och söker tröja. -Skynda -Skynda... När alla barnen är ute kommer jag på att jag inte har riktigt koll på mina nycklar (typ borta). Storebror säger att han har sina i ryggsäcken. Ägnar dyrbara minuter åt att söka nycklar. Till slut måste Storebror krångla sig ut för att hämta nycklarna.

I bilen till dagis försöker jag att skylla ifrån mig och lägga skulden på någon annan men det blir så fånigt så jag måste ta tillbaka det. Detta är mitt fel helt enkelt, när jag erkänner det så håller barnen bara med, inget mer med det men de ser också fördelen med det här, att vi kan äta i "stan". Lyx... Ett par minuter innan hela vernissaget slutar sladdar vi in på dagis. Suck och förlåt förlåt...

Lillasyster strålar av glädje och personalen är underbar. Kaosmodern och hennes avkomma kikar på alla gubbarna, teckningarna, ljusstakarna och fikar av sockerkakan som världens bästa 5 åring varit med och bakat. Vi har ett tight schema men ett Vernissage kan inte ta hur kort tid som helst. I dagishallen bråkar vi lite och tjatar ännu mer. "Sluta hoppa runt, PÅ MED SKORNA!!!"

Storebror konstaterar surt när vi kommer ut till Skrotbilen att vi behöver tur med rödljusen eftersom vi brukar åka tidigare och hans trumlektion bara räcker i 20 minuter. Lillebror skrapar rutorna på insidan. Storebror och Storasyster blir rörande överens om att Lillebrors skrapande är det värsta ljud som världen hört och därför försöker de skrika för att han ska sluta. Lillebror känner att han har hittat sin livsuppgift. Lillasyster börjar sjunga på en julsång.

Halvvägs till Stan konstaterar Kaosmodern att vi inte hinner äta före dans och trummor.

Ah, nu jag börjar svettas bara av att beskriva eländet.. Det fortsatte så där ungefär... Ni som vill ha the extended version kan lämna er mailadress. Pizza som vi åt på restaurang en stund och sen tog vi resterna som vi inte hann äta upp i kartong... Men på något sätt så samarbetar barnen med en när det kör ihop sig på detta sätt... Och jag tänker att ibland är man inte ens good eunough... Ibland är man bara usel sen och stressad... Genom att erkänna att man är lite usel, sen och stressad, både för barnen och sig själv så blir man lite mindre usel sen och stressad. Det blir inte värre i alla fall.

Men, det är verkligen inte varje tisdag vi äter Pizza till kvällsfika så de glömmer de nog inte. Och den lilla chokladbiten, hm, ja det blev 100 gram... För jag är värd det...

Choklada mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest

söndag 28 november 2010

Smart organisatör eller fuskare?

Kaosmodern har pratat med folk eller tagit det lugnt mest hela dagen och ändå är jul stämmnigen på topp. Har Kaosmodern haft framförhållning? Knappast, då skulle det liksom inte vara Kaosmodern.

Kaosmodern tackar klass 5a för Anisgrisar och knäck, klass 8b (tror jag) för kransen samt konsum för pepparkaksdegen och julmusten. Tjoho vad lätt det går att få julstämmning när man shoppar loss på skyltsöndagen. Slänger man sen in Absolut Christmas i cd:n och ställer fram jullådan med alla tomtarna och låter barnen få fria händer går själva pyntandet som en dans. Kvällen avslutades med en timmes pepparkaksbak. Vissa av peparkakorna ser verkligen inte aptitliga ut. En del idéer ska helst inte omsättas i pepparkaksbak. Lillasyster vet om att vulkanerna är hennes, Lillebror kommer nog inte glömma att de huvudlösa, de utan ben och öron är hans. Jag måste medge att rullmackorna ser alldeles särskilt äckliga ut. Nåja, förhoppningsvis kommer de gladeligen att äta upp sina konstiga kakor själva.

Jag tror att årets julförberedelser ska bli min melodi varje år. Julstämning utan någon större ansträngning. Fortfarande lika vackert ute och nu har vi tomtar överallt inne. Julmyys... Hoppas att ni också har det mysigt... Kram på er

lördag 27 november 2010

Hej och välkommna till årets gnällföreställning...


Denna obekväma tanke slog mig som en blixt i huvudet för någon dag sedan. Vilken gnäll-kärring jag är, nej, inte ens det, en liten gnällig unge är vad jag är. Utan någon egen förskyllan och utan några som helst möjligheter att välja (?).

Något barn som är lite jobbigt just nu. Snöyra, jul och en massa annat. Ja men jösses... Är jag vuxen och tar ansvar för mina egna handlingar och val?

Om vi börjar med barnet så är det just ett barn med all rätt att göra fel eftersom barn ska träna sig på saker, på att leva livet. Jag däremot är den vuxna i kråksången. Jag är den som levt x antal år före barnet föddes och därför bör kunna visa allt jag lärt mig och be om ursäkt om jag inte lyckas. Ansvaret är alltid mer mitt än barnets när vi hamnar i konflikt.

Snöyran är som den är och den är åtminstone rättvis, den drabbar alla och får oss att än en gång inse att vi är små och att det finns saker som är större som vi inte kan påverka, bara förhålla oss till. Men snö förenar också. Plötsligt byter man ett par ord med andra som strävar på i snöyran. Vips har man bytt en hel massa ord med morsan och farsans grannar. På affären ler alla mot varandra, pratar lite och har inte alls bråttom ut ;-).

Och så tänker jag att julen liksom snön är en händelse, inget problem. Det är något att förhålla sig till och som man kan välja att njuta av. Så trots att vi håller på att fullständigt snöa över och julen är i antågande så är det rätt lugnt. När vi tittar ut genom fönstret ser det ut som ett julkort, inne är det lugnt och skönt. Nä, men hej och välkommen Julfrid...

onsdag 24 november 2010

Och ibland ångrar man sig...

så in i nordens och tänker att man inte klarar av det här med barn. Alla konflikter och alla beslut som ska fattas. Är det inte vansinne att utsätta sig? Och så många gånger? Och med varje barn är det något "knix". Alltid något som nästan driver en från vettet... Och vi som bakade pepparkakor igår. Borde vi inte ha blivit snällare då? Kanske skulle man ha haft den där ettan med kokvrå och en färdigpackad ryggsäck i hallen om utifall att man vill hitta på något kul. Då skulle man besparas allt detta prövande av vett och tålamod. Jösses...

Taktiken inför julen blir att vi ska äta kilovis med pepparkakor varje dag. Förhoppningsvis får vi då både julstämmning utan någon större ansträngning och blir snällare... Kram på er alla ni andra prövade tappra hjältar ;-)

söndag 21 november 2010

Vackert men sen då?


Ibland blir man lite förvånad över sina tankar. Har just konstaterat att detta antagligen är den absolut vackraste årstiden. Årstiden då till och med en parkering kan vara vacker. Och visst, det är vackert, om man bara tittar ut genom fönstret alltså. Börjar man däremot skärskåda den eländiga årstiden så kan man så att säga trycka på ogilla-knappen många gånger. Inte för att det ger något eftersom det här är som det är, något att förhålla sig till. Kallt och idiot mörkt. För lite snö för att det ska kunna vara riktigt kul. Vackert men urtråkigt och inte speciellt mysigt.

Och är det inte så rätt ofta. Såna där glittrande prinsesskronor och balklänningar är vackra men sen då. De där perfekta matchande jularna med barn med stärkta kläder är vackra men sen då. Vitt golv är också vackert men sen då.

Det tänker jag är en tanke som jag ska ha med mig in i julstöket. Hellre roligt än vackert om man måste välja. Jag lär plocka fram hela jul-lådan i år igen och låta barnen pynta av hjärtans lust. Granen ska traditionsenligt ha alla färger och former och kläs om minst en gång om dagen till julafton. Hellre skratta än att slita med "hur saker och ting måste vara". Vad tänker ni?

torsdag 18 november 2010

Morgon-frustration

Morgonens tankar var inte tacksamma utan arga. Plötsligt stod vi där, Mannen och jag. Lätt röda i ansiktet med förhöjd puls. Böjda över ett totalvägrande barn hade vi diamentralt olika åsikter om hur det vettlösa barnet skulle hanteras. Jag hörde själv att en del saker jag sa till Mannen och vettlösa barnet inte var smarta men jag kunde inte hejda mig, frustrationen rök ur öronen. Mannen hade kanske inte heller några Nobelpristankar och vanvettiga barnets vokabulär höll sig till något enstaka upprepat vägrar-ord. En stund tänkte jag att situationen i allra bästa fall kunde sluta med en serie samarbetssamtal på familjerätten.

Shit, detta sa de inte ett ljud om på föräldrautbildningen vi gick när vi väntade Storebror. Nä nä, då pratade de om naveln och amning... Inte sa de något på bvc heller, nej där var det vikt och längdkurvor för hela slanten.

Efter många om och men löste det sig men när man ser ett barn sova har man svårt att förstå hur vansinnigt frustrerande de kan vara. Ibland tror jag att anledningen till att barn är så söta är att man inte ska göra sig av med dom i något frustrations-il... Sköt om er...

onsdag 17 november 2010

Krasslig skrattar efter besök i magiskt värld

Hostig, inget smaksinne, inte färdig med upp packningen, småfrusen, hes, trött och enögd (ögoninfektion). Men jag skrattar högt ändå och det beror inte på att jag slagit i huvudet eller druckit vansinnesextrakt.

Jag håller på att smälta resan och inser att jag har så mycket att vara lycklig över. Fyra friska barn, ett litet rött stökigt hus med kamin, Man som jag vill dela resten av mitt liv med. Släkt och vänner både när och fjärran och ett omväxlande jobb som jag trivs med. Såna bas-saker men ack så viktiga.

Tänk bara att få bo i ett land där man inte behöver var försäkrad för att få annat än akut sjukvård. Ett land där vi har föräldraledighet, där barnens möjlighet till utbildning inte bestäms av föräldrarnas ekonomiska situation och vilja och där vi troligtvis inte kommer att bli tvungna att skicka ut våra söner i krig.

Och här hemma rasar Harry Potter feber. Alla barnen plus båda föräldrarna är smittade. Storebror läser på andra varvet. Storasyster har snart läst ut sista boken. Lillebror läser vi andra boken för och Lillasyster har till sin lycka fått oss att börja läsa första för henne. Inte för att jag vet om det är någon lämplig bok för en femåring men med tre äldre syskon blir man rätt för sig kommen och vill definitivt vara stor. Mannen är inne på sitt andra varv och jag har läst vissa böcker tre gånger. Och de som inte har läst alla försöker ständigt "pumpa" de som har läst mer på information. Till USA hade vi med oss 3 böcker och så slumpade sig så att vi kunde göra ett besök på The Wizarding World of Harry Potter i Orlando. Det var jättehäftigt, kanske njöt jag mest. Hm, försökte nyss länka dit men det är tydligen inte så lätt, kanske beror det på att jag är enögd ;-).

Så, nu ska jag ta min krassliga kropp och packa mig i säng för det ska ju vara bra medicin har jag hört. Kanske trycker jag i mig lite av de äckliga chipsen, det passar ju bra när man inte har något smaksinne ;-) Kram på er

Ps. För övrigt anser jag att det varit ett väldigt pådrag runt Mona Sahlin, hon är ju bara en tränare för ett av tre fotbollslag som alla förlorat. Hade det inte varit intressant att få in S kvinnornas Nalin Pekgul som partiledare? Fart och fläkt... Då hade ju Sd blivit tvungna att ställa sig upp och gå ut och protestera mot något nästan jämnt... Ds

söndag 14 november 2010

Känner mig som en Transformer som fastnat lite


Jodå, nu är vi hemma igen och försöker transformera oss tillbaka till vårt vanliga liv. Ställa om dygnet, dricka annat än läsk och äta annat än hamburgare. Att pressa ner oss i overaller istället för shorts och sparka istället för snorkla är också en av utmaningarna. Listan skulle kunna göras lång och på en massa sätt är det förstås urhemskt. Vi har haft det hur bra som helst. Jag känner mig extremt tacksam över att vi har kunnat åka, lyckliga mig. Och så alla intryck, alla trevliga människor... På andra sätt är det lite skönt. Lite vardagslunk kan nog sitta fint och det ska bli skönt att hinna smälta allt...

Men innan vardagslunken slår till har mitt Transformers-jag några problem. Jag blir stum av förundran över att 2 dl Cola kan göra två skor och två ryggsäckar fullständigt kladdiga. Jag funderar inte längre över anledningen till att man ska packa havregryn väldigt noga i plastpåsar (om man nu inte kan kasta dom), att packa upp en resväska kläder blandat med par dl havregryn är inte humor alls. Och jösses, snäckor... Vad gör man av de stinkande tingestarna när man packat ur dom ur sina fyra-påsar-och-en-plastask höljen? Vi kanske kan limma fast snäckor på fasaden istället för att måla om? Först får vi nog ställa om dygnet, "snäckningen tar vi till sommaren".

Nå, inga världsproblem direkt... Nu ska jag försöka Transformera mig till en te drickande och sen en sovande kvinna. Glömde jag säga att det är min tur att ha feberslängen? Varken vi eller barnen lär ha lyckats fullt ut med Transformeringen fullt ut. Jag kan nog säga att ni kan känna er nöjda som inte är Mannen eller jag imorgon bitti. Kram på er

måndag 8 november 2010

Cirkusliv...

Jodå, Kaosfamiljen har det hur bra som helst. Samtidigt förnekar vi oss inte. Vart vi än går har vi oss själva med oss. Som någon väl initierad uttryckte det idag, "omgivningen blir ofta bjuden på gratis cirkus". Jag fattar igenting, eller hm, jo... Vart vi än går har vi liksom oss själva med oss.

Det är ytterst sällan hela Kaosfamiljen är i samma läge. Någon får ett utbrott, en annan får en släng av feber, en tredje tycker att livet är underbart och vill sjunga lite en fjärde försöker stävja utbrottet, den femte vill hemskt gärna gå på armar och den sjätte söker Ipren och känner sig lätt rymmningsbenägen...

Lägger man dessutom till ovan mat, begränsad garderob, boende på mindre yta och kollektiva aktiviteter så är variablerna för träto-ämnen nästan oändliga. Och,jo,Möjligheterna att samsas, skratta och höra en riktigt dråplig historia är förstås minst lika stora. Familjen extra plusmeny av allt. The more the merrier... Undrar vad chefen skulle säga om att bevilja någon veckas semester för att vila upp sig ifrån semestern?

Ett par dagar till och sen försöka jet-laga sig tillbaka till vanliga vardagen. Jag skickar lite värme o en kram till er